Jag har den äran att sakna..

I dag skulle min mamma, om hon levt, fått ett sms från Ica om att hon har en tårta att kvittera ut. Det skulle sannolikt vara ett erbjudande som startade med orden Grattis Astrid Märta Ahdrian.

Men Ica behöver inte lägga några pengar på varken sms eller tårta, och inte heller ägna någon tid åt att lista ut vilket  jubilarens egentliga tilltalsnamn är. För mamma Astrid äter änglamat med pappa Sven i himmelen. Och hur långt utvecklingen än har kommit med hemleverans så når ingen dit. Bara jag och alla vi som saknar någon på jorden kan resa dit i tankarna ibland.

Å de gör just det, tankarna. De reser dit i det mest oväntade stunder. Som när jag får syn på mammas favoritchoklad Guldnougat eller Skotte i affären eller när strumpan Orebleu poserar på nakna ben i ett skyltfönster. Eller som igår, när make ber mig köra ut på gatan lite kvickt, för bilen som kommer från höger signalerat att den ska svänga åt sidan. Då förklarade jag för käre make att det aldrig går att chansa på en sådan sak. Det kan nämligen vara en Astrid som kör. Hon kunde konsten att blinka både hit och dit beroende på vad som hördes på radion, om inte nått annat..

Tankarna åker även med på resa. Som när jag i sommar är i Provence och som brukligt ska sända hem ett vykort och jag kommer på mig själv med att det är ingen i andra änden av den tanken. Om inte annat så kommer brevbäraren att få upptäcka just det.

I små stötar har minnena av min mor och far transporterats upp från Göteborg under en tid. Några kartonger i taget med små saker som jag förmedlat till mina syskon att jag gärna skulle vilja behålla. Som mammas alla gamla blyertspennor märkta Staedler och snett rektangulära skolsuddigummin i grönt med rosa rand . Och en liten bronserad potatisstaty med en lapp med information om Jonas Ahlström inunder. Ja, det har skakats på huvuden kring mina resonemang av mina minnen av mor och far. Men jag, som yngst av barnen Ahdrian, är så också den enda som har skolbarn på 2010-talet och just de barnen ska drillas av nått som ironiskt nog tituleras lärarpedagoger.  En sådan uppväxt kräver åtminstone riktiga pennor och sudd.

Mamma skulle fyllt 80- år idag. Och jag blir så galet arg när jag tänker på det idiotiska kring att just hon som var så livsglad inte fick uppleva just den dagen. Och mitt bröllop. Och Elliots 15-årsdag, hans konfirmation, Smillas 10-års dag och Melvins... ja ni förstår.

Tänk ändå om Hemtjänsten kunde gjort just den där tjänsten. Att låta mor få leva ett drägligt liv ett tag till, i sitt alldeles egna hem. Då kanske personalen fått möjlighet att äta tårta hos just henne idag.

Till ditt minne lilla mamma så har jag här hemma:

Flora koppar som förgyller fikastunder...och minner mig om stunderna kring köksbordet på Hönö.

Galgar i mängder från diverse kemtvättar, varvat med herrekiperingar och barnklädersbutiker som jag så ofta fick följa med till. Och så vips så är jag i Götet trots att jag inte är på plats.

Ok, det var nog här mina syskon verkligen undrade. Jag ville åt doften från pappas nystrukna skjortor. Och den fanns hemma hos mamma på burk.

Och så de där namnlapparna med brodyren 031-293557. De gör inte riktigt jobbet för jag vill fortfarande slå det nummret alldeles för ofta. Och det gör ont. Inget som just nu går att laga.

Mamma saknade vår pappa, sin make, så mycket. Jag hade då så fullt upp med att sakna mig själv i kölvattnet av en skilsmässa och när mamma försökte prata om sin saknad så jag var inget att hänga i granen, om jag skulle använda hennes alldeles egna ord.  Det sörjer jag idag. Och längtar och vill ha tiden tillbaka.

Men mammas livsblad är skrivna och mina tillkortakommanden går inte at sudda ut. Inte ens med det eminenta skolmaterial från 70-talet som jag nu besitter. Min stora lycka är att jag inte längre behöver sakna och minnas ensam. Vid sidan av en katt och tre fantastiska barn finns nu min älskade man. Livet levereras vidare.

Tack mamma och pappa för allt och tack för att jag har den äran att få minnas just ER

/Sara