Under av under, jag är hemma nu.

Findus är lite tjock. Ja, visst sa vi det till varandra några gånger här hemma och anade att det kanske var mer än bara rester av möss som tyngde hennes buk.  Jag vet faktiskt inte vad skillnaden skulle varit om jag hade  förberett min lilla familj på att vår katt skulle få tillökning mer än de 10 dagar som vi hann greppa inför ankomsten av fyra små minikatter. Vad skulle varit annorlunda? Barn gillar ju egentligen inte riktigt förberedelse och väntan. Det är väl därför det kallas just barn.

Katten Findus är ett oövertänkt inköpsbeslut som levererades en sensommardag i starten av September 2008. Jag minns dagen som det var igår. Men inte pga katten. Min exmakes och min kamp om att läka alla sår och få ihop oss själva, varandra och därmed vår lilla familj var över.

Söndag eftermiddag hade vi vigt åt att förmedla budskapet om att enda utvägen nu var att skiljas. Våra tre barn hade i över ett år fått guppa fram och tillbaka i ovisshet medans mamma och pappa endast utväxlade de ord som var nödvändiga och lade mer krut på alterneringen av övernattningslägenheten i stan. Så satt vi då där kring vårt specialbeställda valnötsbord. Deras omedelbara reaktion, som bara barn kan visa, vred ur det sista av den lilla trasa som det var kvar av både min make och mig. Äldsta och yngsta brast ut i otröstlig gråt och begravde sina små huvuden mot träfårorna i bordet som vi så noga oljat och putsat. Det över två meter långa bordet hade vi ironiskt nog givit vår omsorg, men inte vår relation. Och nu fick det ta emot våra nedbrutna barns tårar.

Vår 7-åriga mellanpojke valde bort bordet och lade istället benen på ryggen och sprang ut från huset. Inte en tanke ägnades åt att visa sina kunskaper i att knyta skorna utan han stack iväg i bara strumplästen. I ilfart rusade han längst med den gata han plaskat vattenpölar i mot dagis och vingligt styrt sin första cykel på. Han sprang förbi våra grannar. De som så gott som möjligt försökt omsluta oss och vandra med i härvan att lappa och laga äktenskap, stod nu i sina trädgårdar och försökte stoppa lillkillen. Och så jag efter, barfota, ropandes hans namn. När jag väl kom ifatt så lovade jag en katt.

"Mitt hem är min borg" stoltserade det på väggen i mitt barndomshem och "Min boning är min tillflykt". Det var inramade budskap som jag åtminstone kunde begripa någorlunda.
Men så var det sannerligen inte med alla dessa bibelcitat som exponerades för mig i min vardag och rörde runt  i min lilla barnaskalle. Bibliska meningar på en tavla, en linjal, ett bokmärke eller ett eftertraktat klistermärke. Och jag fick sällan ihop dem med sången jag älskade att sjunga i kyrkan- "Tryggare kan ingen vara, än guds lilla barnaskara". Hur mycket jag än tog i, ibland ända från tårna,  så blev det inte bättre. Tryggheten inställde sig aldrig. Inte i orden jag läste, inte ens när jag omvandlade dem till sång. Det vart nog snarare tvärtom.

I timmar, dagar och veckor har jag under min uppväxt  klurat på innebörden av alla dessa gudomliga budskap som riktades till mig. Trots att jag alltid var omringad av en mängd syskon och en massa syskon i herren som vi på skoj kallade mina föräldrars vänners alla barn så blev jag aldrig riktigt klok på hur jag skulle ta till mig det som sades och citerades. Julhelger och påskaftnar, såväl som valborg och midsommar var tider då vi alltid samlades i stora skaror. Bara klanen Ahdrian var ju en skara i sig. Och vi har haft väldigt roligt. Att sjunga, be och leka gick av bara farten men att samla tankarna och att finna någon att ventilera dem med, det var inte en självklarhet. Som yngst av både sex barn och av alla dessa syskon i herren så var det emellanåt väldigt ensamt. Jag var ju som yngst mestadels ett nödvändigt ont. Mestadels i vägen. Mestadels på riktigt i vägen också för den delen om jag inte missminner mig.

Jag har oräkneliga gånger som barn suttit i baksätet i bilen, trängts med mina syskon, och försökt räkna regndropparna på bilrutan. Där tankarna på resan hem från söndagsgudstjänsten snarare rörde sig om vart jag egentligen hörde hemma nånstans och sedan lite räkneexercis på det. Var det 280 eller kanske 281 lampor i den där jättelika ljuskronan som prydde Smyrnakyrkans väldiga takvalv? Sooooooommmm mina ögon försökt få fäste på de där lamporna och bibehålla koncentrationen mellan lovsångerna, böneämnena och välsignelsen. Eller antalet ventilationstrummor runt salen. Måste vara fler barn som blivit duktiga på att räkna i Smyrna.  Och kanske inte bara jag som blev lätt vindögd av själva aktiviteten.

Ibland när jag som skolflicka kom hem och ingen svarade när jag ropade fick jag för mig att herren nu hämtat hem alla i min familj utom mig. Ja, jag kanske borde varit smartare och fattat ett och annat men rörlig bild hade stark påverkan redan på 70- talet. Filmen "Som en tjuv om natten" som rullade i kristendomsskolan på lördagar satte sig i mitt barnasinne. Om jag inte tänkte och kände och levde i herren så skulle jag bli ensam kvar. Melodin till sångstrofen "you been left behind" glömmer jag aldrig och filmen är sannolikt en av anledning till att jag låter mina barn spela alla världens hemska dataspel. Pentakilla bara på barn, jag blev ju ändå ganska bra till slut:) 

Jag är uppväxt i ett varmt hem där mor varje dag for i famnen på pappa när han kom hem från jobbet. Jag älskade att studera deras möten där jag satt i vår heltäckningsinklädda trappa och glipade genom 70-tals träspjälorna. Mitt barndomshem var fyllt med mycket skratt men kärleksförklaringarna uttrycktes snarare till vår herre än till mig som barn. Sedan kanske det fanns en magisk koppling däremellan som jag aldrig riktigt knäckte koden till. Då var det lättare att skratta liksom.

Så det fick bli en katt. Och från det har jag försökt bygga min egen lilla familj. En "tryggare kan" familj. Nya vattenpölar att hoppa i, nya vägar att träna cykling på och en ny vägg att markera barns mått på. Det är okej att börja mäta trots att barnen passerat en halvmeter. Jag och många med mig har visat att det faktiskt går. Däremot har jag förstått att det inte är mätmarkeringarna i sig som är viktiga utan snarare att jag som förälder i möjligaste mån bör vara närvarande, stödjande och tillgänglig för samtal vid varje centimeter av tillväxt. Och kramas mycket, kramar gör att både jag och barnen växer.

Jag har liknande överlevnadsinstinkt som nyblivna kattmamman Findus just visat prov på. Hon föder och fostrar fyra blinda små tussar. Där går likheterna något isär, för i min familj så har ju jag varit den blinda. Men jag har likt dem också välbehövligt yrt runt lite i lådan för att våga ta fäste i livet igen och bygga ny borg.

Och så rycker HAN in mig i sin famn. Inte herren utan min Jöjje.  Kramar mig och viskar att det bästa han vet är att få vara under samma tak som just mig. Jag, tre barn, fem katter och en käraste som enligt min storasyster Eva är så bra så att han måste bara ha dimpt ner från himlen. Eller så satt han och lurade där uppe i ljuskronorna alla dessa år. Vad vet jag. Men nått lurt är det med honom för han har en fantastisk förmåga att ventilera funderingar och att tonsätta dem när jag behöver förstärkning. Utan att behöva ta i från tåna.

I kväll fick jag denna låt. Lyssna.  Tim Christensen – Wonder Of Wonders

PS. Två skyltar som jag läst triaders gånger på toaletten på landet. De var begripliga och hänger här hemma nu. Ingen av barnen har undrat vad de egentligen betyder. Återstår att se om de också kommer att blogga om sin uppväxt en vacker dag...