Herrans liv

Vi for till Kambodja på vår bröllopsresa. De första fyra dygnen på vår resa skulle vi få följa med ut på fältet och se resultatet av de program som Erikshjälpen driver.

Dancing roads, säger guiden när vi guppar fram på de smala och skumpiga vägarna. Vi är på väg att besöka en by för att studera ett av Erikshjälpens sponsrade projekt. Det handgjorda hjärtat av ljuvligt doftande jasmine som vår chaufför handlat av en försäljare på gatan på vår väg ut från stan gungar under backspegeln i takt med svängarna. Precis som mitt och min nyblivna makes hjärta.

Vi har bokstavligen precis stängt dörren till vår bröllopsfest och sitter nu på andra sidan jorden i en minibuss och studerar vår chaufför och hur han skickligt manövrerar väg såväl som dammoln. Vi är långt ut från civilisationen och omkring oss gapar tomma och torra risfält.

Ur dammet framträder plötsligt en kvinna på cykel. Hon cyklar intensivt med beslutsamma tramptag. När vi passerar henne upptäcker jag två barn som klamrar sig fast på cykelramen invid den sannolika moderns pendlande ben. "She come for the parenting training", förklarar vår guide.

Jag möter kvinnans blick i själva förbifarten och riktigt känner hur hon sliter med att föra både sig själv och sina barn framåt på vägen. Jag fascineras över hennes uppfinningsrika montering av barnen intill hennes kropp. Jag ler när våra blickar möts men det jag känner är skam. Jag skäms för min bekväma plats i minibussen. Hur jag välmående sitter i rena kläder och just tänkt tanken att AC’n är lite väl kall medans hon på cykel i hettan avverkat de många mil som det är mellan byarna.

”Alla barn har rätt till trygghet, att vara så friska som möjligt och att leva och utvecklas.” Barnkonventionen, ur artikel 6, 24, 26

I byns enda hus har föräldrar samlats. Eller hus och hus. En hydda modell större med golv i betong och tak av bambu. "Öppen planlösning" som vi västerlänningar modernt benämner det. Samlingen består till merparten av kvinnor men jag noterar även några män. Mikro-finansinstitutet Kredit har bjudit in till första steget i föräldrautbildningen. Läraren är i full färd med att visa bilder på frukt och gestikulerar med armarna för att betona vikten av att ge barn näringsrik mat. Blädderblock används för att med enkla bilder visa att det är mer värdefullt att investera i en säck ris till familjen än att vilja åtrå en mobiltelefon då den ju faktiskt inte kan ätas.

Skaran vänder sina nyfikna blickar mot oss fast vi försöker smyga och inte störa. En omöjlighet för två mycket bleka främlingarna. Deras blickar vandrar över oss från topp till tå. De fnissar och deras ögon strålar emot oss och värmer oss mer än den redan stekheta solen. Nyfikna barn kommer springande och jag förstår att göra klokt i att vandra över till dem så att inte undervisningen hindras. De har aldrig sett en vit människa förut. Och de kan inte sluta titta på mig.

De hade aldrig sett en bild på sig själva. Jag fotade. De skrattade.

”Alla barn har rätt till utbildning och grundskolan ska vara gratis.”

Barnkonventionen, ur artikel 28

Matematik och engelska är värdefull kunskap. Därför är det inte ovanligt att lärarna i Kambodja begär extra betalt för att undervisa i just dessa ämnen. Pengarna finns självfallet inte bland den fattiga befolkningen och därmed fråntas barn denna undervisning i skolan. Det är en av flertalet anledningar till varför Erikshjälpen sponsrar undervisning i sk Children Club ute på landsbygden.

Klockan är 18 och det är sekunderna före mörkrets inbrott. Den röda sanden lyser vackert upp den lilla byn vi besöker. Kvällsskolan har precis startat och redan vid infarten hör vi barn lydigt skandera ramsor i kör. Av storleken på skorna i tamburen att döma så är det barndomens alla åldrar som klivit in på kvällsundervisning denna afton.

Väldigt glad tjej. Nån minut innan hon faller av stolen.

En charmig flicka längst bak i salen är så upptagen av att studera mig där jag står att hon till slut voltar bakåt på sin stol. Byns äldste är den som upplåtit lokal för undervisningen och är med och möter upp oss denna kväll för att via oss förmedla sin uppskattning till Erikshjälpens finansiering och stöd.

”Alla barn har rätt till skydd mot fysiskt och psykiskt våld, övergrepp och skydd mot barnarbete.” Barnkonventionen, ur artikel 19, 32, 34, 36

Vi blir hämtade i en pick- up. Chauffören berättar att de ägnat natten åt att hjälpa en illa åtgången flicka. Hon har illa tilltygad legat på samma säte som jag nu sitter på och spåren efter räddningsaktionen är märkbara. Bilen är finansierad av Erikshjälpen förmedlar chauffören glatt medans jag biter mig i tungan för att inte börja gråta.

Kambodja är korrupt. Så även polisen. Polisen hjälper bara till om de får betalt.
Chab Dai har som botemedel på detta etablerat ett eget nödnummer och installerat en egen SOS central dit fattiga människor kan ringa för att få hjälp. Våld mot barn och våldtäkt är vardag för volontärarbetarna.

Experthjälp har just satts in för att få bukt på den ökande svarthandeln av barn. Familjer som i sitt oförstånd lockas av pengar och därför övertalas att sälja sina barn. Regeringen känner till vad som pågår och är sorgligt nog en del av cirkulationen och affärsmodellen.

Utöver det jag förmedlat fick vi även träffa vuxna barn som fått lämna de barnhem de fostrats i under hela sin uppväxt för att vid myndig ålder stå på gatan helt utan skyddsnät.

Vi fick vara med på den högtidliga stund när tre kvinnor betalar tillbaka en del av sitt mikrolån (lån på totalt 1000 kronor) som de gemensamt tagit för att göra sin grönsaksodling mer storskalig.

Vi fick delta i projektet "Chicken raise" i en by där vuxna kvinnor och män utbildades i att blanda hönsfoder samt höra dem resonera sig fram till finansiering av ett hönsnät. Ett hönsnät som kostar lika mycket som ett bio besök för oss..

Upplevelserna i Kambodja var många och överväldigande. Läskunnigheten i Kambodjas fattigaste områden är obefintlig och det var slående hur mycket som krävs när kunskap inte kan förmedlas i skrift. Vi besökte ett land där den äldre generationen knappt existerar. Den generation som ska finnas där för sina barn och visa hur de i sin tur ska föda och fostra sina barn rensade ut och mördades under Pol Pot regimen.

Så vänder jag tankarna till mitt eget hemland, läskunnighetens Sverige. Ett land där ingen utrotat nån generation men som ändå på nått vis är på väg att förloras. Vi bor i ett land och är en del av ett folk som allt som oftast ställer vårt eget välmående framför att vara behjälpliga en medmänniska.

Men vi kan starta med att göra en väldigt liten och enkel förändring.

Låt mig låna blädderblocket och metodiken från skjulet i Kambodja.
Jag vill med den tjockaste pennan sätta ett stort kryss över det faktum att vi slänger saker vi anser att vi konsumerat färdigt. ”Allt som någon annan kan tänkas betala en krona för skänker vi”. Orden är min makes och han installerade dem i vårt hem i vår relations begynnelse. Att jag inte vetat bättre innan jag träffade honom är sorgligt men jag kan inte åka och fiska upp allt av värde jag slängt på soptippen genom åren även om jag sannolikt gjort så om det vore tekniskt möjligt. Nu när jag vet vad pengarna kan omvandlas till.

I helgen deltog vi i Erikshjälpens 70års jubileum. Med tal, sång och musik presenterades resultatet av 70 år i ”kärlekens tjänst”.

Erikshjälpen är en verksamhet initierad av ett sjukt barn vid namn Erik. Istället för att tycka

synd om sig själv började den blödarsjuke pojken Erik Nilsson skicka brev och presenter till andra sjuka barn. Farbror Erik blev det när ett brev som Erik riktat till Sven Jerring i populära programmet "Barnens brevlåda" var så gammalmodigt skrivit att Sven misstog unge Erik för en gammal farbror. Erik dog 37 år gammal, men hans livsverk lever kvar och hjälper nu barn

över hela världen.

Erikshjälpen bygger sin verksamhet från FN:s barnkonvention. De driver ett 60-tal secondhand butiker i Sverige som genererar 69 miljoner i överskott som oavkortat går till de olika program som Erikshjälpen tillsammans med olika samarbetspartners stöder världen över. Nu fattas volontärer till en växande verksamhet. Har du tid över någon dag i veckan och vill vara med och göra skillnad så behöver verksamheten just nu medhjälpare i butikerna.

Mer information finner du här http://www.erikshjalpen.se

Det hade varit några riktigt pressade dagar. Rapporterna kring mammas tillstånd i Göteborg via samtal och sms från mina syskon var en nödvändighet men så här i efterhand, övermäktiga att få när man är på avstånd. Maktlösheten förstärktes med varje mil som det var, och fortfarande är, mellan mitt barndoms Göteborg och mitt nuvarande hem i Stockholm.

Tidig torsdag, den 17:e januari för exakt ett år sedan, sitter jag en buss på väg mot att träffa nordiska kollegor i metropolen Sunne. Jag får ett sms från syster Eva om att syskonen samlats kring mammas bädd. Hon har hastigt blivit sämre och har inte långt kvar.

Och så händer som följer, som det gör när man är i sorg och chock. Och på en buss.
Jag googlar "döden" och läser kvickt in hur det egentligen går till när kroppen slutar fungera. Orden trillar överstyr för mig och inget jag läser registreras så jag ringer bror som arbetar för räddningstjänsten och ber honom sakligt redogöra varje steg i hur kroppar somnar in. Hans information lugnar mig och jag kan någorlunda sansat samla en vettig tanke kring huruvida jag eventuellt kan hinna ner till mamma och få vara med att ta farväl.

Välkommen till Örebro läser jag på en skylt vid vägkanten. Jag ringer några samtal och får hjälp att boka ett tåg till Göteborg. Jag går fram till chauffören och undrar om han kan köra åt sidan, jag vill kliva av. Jag blir avsläppt vid stationen och får världens alla goaste kramar och tankar med mig från mina kollegor och vänner jag lämnar i bussen.

Tåget från Örebro till Göteborg tar en evighet. Jag åker bakåtvänd, i linje med mitt sinnestillstånd, och studerar molnen. Jag undrar i vilken av ljusgliporna som uppstår i skyn som kanske pappa öppnat upp för att mamma ska få komma. Minnen av mamma spelar revy, komponerat av rälsens dunkande spelas bilder från tiden med min friska mamma, och bilder med den glada och barnens, stolliga, mormor. Och så avbryts de vackra tankarna av abrupt tåg-vissel, tjut och ding, ding, ding. Jag rycker till varje gång. Som att ljudet uppstår för att mamma dött och jag inte hann till henne. Jag sneglar upp mot den molntunga skyn för att försäkra mig om att inget moln öppnades och viskar inombords att hon är kvar. Jag kan inte urskilja om vattnet som når SJ:s tågruta är mina tårar eller om det är regnet. Folk kliver av och på tåget och de som slår sig ner i min närhet ställer inga frågor. Med blicken ger de sin förståelse och medkännande. Respektfullt möter de mig och mina tårar, som dränker mitt ansikte, tröja och SJ:s ruta, lika tyst som tårarna fälls.

14:00 rullar tåget in på centralen i Göteborg, samma sekund som dörrarna öppnas når mina fötter perrongen. 14:01 kliver jag in i en taxi där jag dessvärre inte har sinnesnärvaro att uppge adressen till mors ålderdomshem. Taxichauffören radar automatiskt upp responsen att han kör ingenstans utan adress. Jag snörvlar och han vänder sig om och möter min ledsna blick och startar bilen och tar själv reda på vart Åkershus ligger efter att jag harklat ur mig att min mamma just dog- eller så gör hon så alldeles strax. Jag vill så gärna hålla hennes hand, säger jag, och det räcker.

Till min mammas ära tangerar chauffören omedvetet min kära mors rekord i omdömeslöshet i trafik, 14:10 är jag vid hemmet, någon minut senare kliver jag in i mammas rum och fattar hennes hand. Två minuter därpå tar mamma sitt sista andetag. Jag fick vara där. Och jag fick hålla hennes varma hand. "Sara är här" sa samlingen av nära och kära när jag klev in och kanske var det så att mamma väntade in mig. Jag kan väl få tro att hon ville så trots hennes tillstånd. Eller så kan man vända på det och säga att det var Sara som fick mamma att dra sin sista suck. ( Jag vill ju inte att ni ska bli för ledsna när ni läser min text.)

Min mamma och pappa tog hand om mig. - Sara den rara som gud ska bevara så inte katterna tar'a", var ramsan mina föräldrars vänner skapade. - Den där lilla illbattingen, nummer sex och sist i ordningen av alla Ahdrians. - Den enda av barnen som vi gav två bibliska namn men som det ändå gick som det gick med var en annan ramsa. Pappas bästa misstag var jag visst också. Men de tog båda god hand om mig.

Och det förstår ni, att när de där händerna i orden "tar hand om" släpper taget, det är då man förstår vad omsorgen betydde. För det är sorgligt nog först när handen inte finns där som" att sakna" blir verklighet.

Du fattas mig mamma och du fattas mina barn. Jag är vuxen och har iallafall förståendet att teoretiskt veta vart fötterna ska ner efter din bortgång, även om gravitationen spelar mig ett spratt ibland. Men mina barn- dina barnbarn- de är fortfarande för små för att inte ha en mormor.

Tack för alla ljusa minnen. Och extra tack för äggost, pepparkaksbröd och flädersaft hälsar dina barnbarn.

Ta hand om Er vänner,
Sara