Avklädd morsdag

LÖRDAG, MAJ 28, 2011 AT 10:00FM

Att få bli förälder är en fantastisk gåva. En gåva som man aldrig kan reklamera men som man får år, förhoppningsvis decennier, på sig att ständigt förbättra.


Förra året var första gången mina barn skulle fira mamma på egen hand. Jag vaknade av ljudet från Findus, vår katt. De hade bundit fast henne i ett snöre. Fast med deras ord hade de bara virat in henne lite...  I andra änden av snöret skramlade en rosa burk innehållandes rester från deras veckopeng.  Du har ju aldrig några kontanter, informerade de sakligt medan jag räddade livet på katten.


Igår var lilltjejen så uppspelt inför mors dag. Hon fixade och donade hemlighetsfullt instängd i en garderob. Flera gånger frågade hon mig om jag hade presentsnöre och jag sa -Ja, jag ska ta fram det till dig alldeles strax...

Så kom morgonen och vid frukost landade paketet i mitt knä. På eget initiativ hade hon funnit ett alternativt snöre eftersom hennes mamma gjort precis allt annat under gårdagen utan att just plocka fram det där presentsnöret. Ett hjärta fick du till med julgranssnöret, sa jag, och hon sken som en sol. Sedan öppnar jag paketet och tar tillbaka allt ont jag sagt om skola och fritids hetsjakt i just maj månad. De har hjälpt min lilla tjej att göra ett blomkort till sin mamma. När ingen annan kunde hjälpa Smilla fira sin mamma så gjorde fröknarna på fritids det. Jag lovar dyrt och heligt att jag ska baka till nästa aktivitet och inte köpa cocosbollar som får de andra mammornas torrbak att helt stelna.

Sedan kommer Melvin med en påse kanelbullar som han vunnit som innebandyturneringens bästa spelare under gårdagen - och då spelar han inte innebandy utan var bara inlånad i kris. Men det behöver vi inte förmedla till de föräldrar som skjutsat, hämtat och lämnat sina barn till träningar under den gångna säsongen....


Äldste sonen hade gjort den här "alltiallomannen" till mig. Superflexibel, tyst och inte så snygg så han är bara som en kompis följde motiveringen. 

Underbara barn har jag allt men att vara förälder till dem är rätt tjatigt emellanåt oxå. Hur många gånger har jag t ex bett dem att inte vicka på stolen. Jag plåstrar inte om dem längre eller tröstar dem när de faller. Jag tar en bild och säger tack för bloggmaterialet.

Nja, kanske inte alltid men plåster hjälpte ju egentligen aldrig när det var små. Det var ju bara för att få dem distraherade. Smärta kan ju inte plåstras bort. Plåster för barn är som alkohol för en vuxen. Liknelse förstärks av det faktum att om plåster får sitta på ett tag så gör de förbaskat ont att ta av...


Att mina barn nu fortsätter att ramla av diverse stolar om och om igen är inte mitt problem längre. Det är rätt skönt att ha några sådana isolerade incidenter där man helt har ryggen fri som förälder. Och i min egen värld så finns det flertalet instruktioner som även jag tilldelas men som inte går in heller. Även föräldrar har en inlärningskurva. Och vi varannanveckapäron har en något svajigare kurva med fritt fall i kalendern ena veckan och punkt och pricka upplägget i den andra.


Oavsett kurva så jag är så less på att tandfen inte gör sitt jobb och hjälper till när två av tre barn tappar tand denna vecka och jag är kontantlös...

Sedan finns det vissa händelser som svajar lite mer än andra. Att köra bil i Mälarhöjden i stassen ovan en lördagsmorgon före nio är vad man kan kalla kantboll. Men att inte finna sin cyklande son, för att dirigera om honom till rätt fotbollsplan, utan istället stöta på ett tjugotal, till skillnad från mig, påklädda Mälarhöjdsföräldrar var inte i mina tankar när jag klev in i matchen så att säga.


Men så gör en orolig mamma med son utan sin mobil. Jag ville inte att han skulle känna sig utelämnad en endaste sekund. Och minnet av känslorna från i vintras har etsat sig fast. Då väntade jag hem en pojk från handboll och klockan blev både åtta och nio tills jag förstod att han stod utanför en stängd hall i bara shorts och snöstorm och blivit tappad mellan stolarna mellan stressade föräldrar.  De ska aldrig känna att man glömt bort dem. För mig är det heligt och en alldeles för liten kompensation för att jag bara har hand om dem varannan vecka.


Idag frågade Smilla om jag kunde tänka mig att bo hemma i huset igen fast i hennes rum. För att hon saknade mig så när jag inte fanns där. Aj. Sprang en hel mil  i rasande fart efter att jag lämnat henne hos sin pappa. Nu känner jag inte mina ben men saknaden av barnen är brutal. Otränad i både kropp och hjärta.


Oro, sorg och saknad. Det stod det inget om i föräldratidningarna när jag blev mamma för tretton år sedan. Eller så gjorde det just det men jag var fullt upptagen av att läsa de spaltcentimetrar som tillägnades tips om färg på barnvagn, steril barnrumsinredning och behovet av moderna randiga barnkläder.


Jag har hopp om att man som föräldrar bara blir bättre och bättre med åren. Jag har t ex inte sagt ett ord om märkena som barnens gunga gjort i den fina vita nymålade väggen. 

Som förälder är man precis som barnen- på ständig tillväxt. Utan att för den skull tappa tänder. 

Livet möblerar om

SÖNDAG, MAJ 22, 2011 AT 7:34FM

Plattan i mattan livet sätter spår. I mitt fall verkliga gummidäck slirar spår då jag i veckan talade i telefon under tiden jag tankade och lämnade macken utan att betala. Min kropp var visst där men skallen var på jobbet, på en handbollsavslutning som startat för en timme sedan och resten minns jag inte... Jag hann tillbaka till bensinmacken samtidigt som bilden på mig var färdigleverad i deras skrivare. Snygg bild sa kassören. Snygg inbromsning tänkte jag. 

Inbromsning ja...Att min stegometer dagligen visar 100% fler steg än vad som enligt normen är toppprestation gör mig givetvis glad då vi kommer vinna jobbets globala stegtävling men det är ju uppenbart att jag inte begåvats med talangen att sitta ned. Men sanningen är också att det gör förfärligt ont att just "sitta ned". 

Men jag jobbar på det. Och lär mig vad som fungerar. Idag samlade jag än en gång ihop skörden av veckans olästa tidningar. Att bara teckna en Svenskan-prenumeration var uppenbarligen inte lugnande. Lugn kan inte beställas på det viset. Inte än. Nu vet jag det. Inte ens till helgen får jag till det för jag är skraj för att bläddra i den. Inredningsannonser eller erbjudanden om hus till salu. Det var ju mitt tidigare livs favoritsysselsättning och en kärnfamiljssyssla. Jag har hållit mig borta från inredningsbutiker i snart tre år. Det skulle få ta sin tid hade jag tänkt....

Men för nån vecka sedan hamnade jag dessvärre av en olyckshändelse på ett event på Nordiska Galleriet. Inredningens inredarmecka. Tog inte in min väninnas instruktioner vart vi skulle utan hörde bara ordet mingel och babblade givetvis hela vägen dit tills jag stod på tröskeln och fick hälsa på välkomstkommitten. Family Living var ironiskt nog arrangör. Ge mig bara tänkte jag...

Champagne och snittar tog inte bort nått av det onda. Det löste däremot min ubersköna väninna.

Hon böjer sig över denna multimediabänk och frågar om det ingår en Karibienkryssning i möbeln och var i sådanafall hon kan hitta info om den. Helt rätt. Om nu att inreda och bygga bara ska få vara för lyckliga par och familjer förunnat så kan det gott kosta multum. Vänta bara tills det ligger personligt julkort från Silvanbygg i lådan. Två år på raken kanske om det vill sig riktigt illa. 

Sedan förmedlar hon lite halvhögt att denna apa påminner om ett djur hon gjorde i slöjden när hon var nio.

Och så toppar med hon med att högt och ljudligt säga "Men Sara helt ärligt. 10 000 pix. För något jag skulle kunna stapla ihop över ett plockepinnspel".

Hon var fantastisk...Själv var jag faktiskt tyst. Och funderade på hur denna väggprydnads framtida ägare skulle hålla de stickade väggklockorna fria från damm. Men så här i efterhand kan jag tänka att man kanske ska vara lite mer försiktigt med sina väggklockor. Eller framförallt mer varsam med tiden de visar.

Sist får jag syn på de här små Geishadockorna. Moderna babuskadockor som går att skruva åt olika håll men som inte går att montera helt isär.

Livet inreder sig själv högt och lågt för mig just nu. Att likt Smilla kunna sitta ned i en hel dag och laga hästgodis i oändliga former avundas jag. Var sak har sin tid. Men varje tid har också sin sak. Eller som denna veckan alldeles för många jobbiga saker. 

Jag har en bit kvar till att vara i hyfsad hel om än vridbar form. Igår fick jag inte igång gräsklipparen trots att jag vred och vände på allt. Jag får ihop en massa steg till tävlingen när jag far och köper tändstift och bensin....och betalar:). Tills jag sätter mig ner och läser manualen och lär mig ordet primerknapp. Då först ser jag att det står 3x vid en röd gummiplopp.

Det man vill se ser man inte alltid uppenbarligen. Och precis likt de tre tryck som krävs för att gräsklipparen ska gå igång behöver jag oftast tre barnkramar per dag för att ta mig framåt. 

Eller en stolla som vet vad som ska göras när jag slutar fungera. På några timmars varsel tar hon tåget till mig. Sopar ihop smulorna av mig och bakar en födelsedagstårta till min son.

Jag vill vara närvarande och höra och se vad barnen verkligen säger och gör. Och vill inte längre gå undan för att parera samtal de inte ska behöva höra. Jag vill ha minst lika många one- to- one samtal med mig själv som alla andra som kräver att jag ska ha det med dem. Min tid är nu. Och när Melvin tar min telefon och säger att jag har över tjugo missade samtal och att det står att jag ska ringa "Eurovision" då får skrattet mig att orka lite mer. 

Nån minut efter att jag satt stollan på tåget tillbaka kom den här bilden i min telefon tillsammans med dessa ord: "Hoppas jag satte lite färg på ditt tillstånd den här helgen. Både bokstavligt genom den här appen (tiilt shift focus) och genom att hälsa på. Du är långt borta igen nu. Vill ha den nära Sara. Bokstavligt talat".

Det vill jag med Jessica. Ett möblerar liv som inte gör ont att sitta ner i. Tack för att du kom och för att du finns, söstra mi. 

En röst som berör, kloka samtal och att inte få säga farväl...

TISDAG, MAJ 3, 2011 AT 7:26EM

Jag tog mig genom Valborg. Utan exploderande bönburkar i ansiktet och utan brännhål på favvvojackan. For ut till Kungshatt med barnen till gård utan rinnande vatten och med utedass. Kom hem dundersmutsig men räddad från ett Valborg med sorg i bagaget. Sorg är ingen sak man enkelt slänger in i brasan. Som allt annat jag faktiskt slängt in där. Nej, sorg är likt resterna efter elden. Envetet ligger de kolnat och tärt kvar.

Valborg 2003 firade jag med vänner i Mälarhöjden. Strax innan den obligatoriska promenaden ner mot Mälaren och brasan fick jag ett samtal från min storasyster Eva. Pappa går hem snart Sara. Kan du komma? Jag var bland nära vänner som alla på ett eller annat sätt varit i kontakt med min pappa. Festen avbröts och övergick till ett febrilt letande efter flyg till mig mot Götet. Men det fanns inget flyg denna kväll. Jag gick ned till brasan vid Klubbensborg i ett märkligt töcken och steg så tunga att  jag minns vikten än idag.

Minnen snurrade i mitt huvud av pappa när han var frisk och av pappa som cancersjuk. Det var uppenbarligen enklare att tänka hemskt positivt än negativt- för att det blir gott för pappa att få ro snart... Min pappa låg på sin dödsbädd. Jag lyssnade till klämkäck vårsång med kissenödiga barn 50 mil därifrån. Vid midnatt gick pappa bort. Omringad av ett tjugofemtal Ahdrianer som lämnat sitt Valborgsfirande för att säga farväl. Hemma i Mälarhöjden ligger jag i en sackosäck och lyssnar på en predikan av pappa. På kassettband. Ville bara höra hans röst.

Jag är fortfarande ledsen över att jag inte fick vara där för att ta farväl. Inte bara för att jag inte fick hålla pappas väldigt vackra händer, som jag för övrigt inte ärvt, och säga ordentligt hej då utan även för att få dela sorgen med mina syskon. Som yngst av sex blev pappas bortgång ännu en sak som den där yngsta missade. Den där tjejen som hänger i ett eget porträtt ovanför den specialbeställda  sammetsgobelängen med guldhanddtag med fem prydliga ramar med välartade barn. Och så jag snett hängandes ovanför. Jag var väl den som framförallt skulle få ta farväl. Jag är ju den som "inte kommer till himmelen".

"Mitt bästa misstag" som min dödsjuka pappa sa till mig när jag besökte honom på sjukhuset i mars. Jag hade tagit med mig ultraljudsbilden på babyn i min växande mage och Napeolen bakelse. Pappas och min favorit.

Jag har så mycket att vara min pappa tacksam för. Han var inte en pappa i bemärkelsen närvarande men han förstod sig på mig. Dessutom var han generöst fördomsfri. Och frälst i allt han gjorde med undantag av hans argattacker när han belägrade handbollsläktaren vid viktiga kvalmatcher. Min syster Eva har berättat att hon bokstavligen fick hålla kvar honom med sitt paraply på läktaren när han for ut över domaren. Med all rätt, en linjespelare fick mycket stryk. Så pappa var frälst på alla ställen utom på handbollsläktaren. Det tycker jag är rätt härligt.

Det kan verka hårt men pappa fick mig att anamma en studieteknik som innebar att jag lärde mig att memorera ALLT utantill. För att utifrån det analysera och briljera....Jag skulle ha musikprov i årskurs sex och hade audiens på pappas kontor för att be honom förhöra mig. Jag var så fascinerad av hans kirurghand på det gigantiska ekskrivbordet, man kunde lyfta och se och röra alla ben i en mänsklig hand så jag fastnade i det och staplade därför lite på hans första fråga. Då bad han mig att gå tillbaka till mitt rum och komma åter när jag kunde allt utantill. Och på den vägen är det....

Min mamma hade sparat mina kollegieblock från Handels. Det här är en av de 30 sidor jag plitat ned  inför EN tentamen. Säga vad man vill om metoden men det var min fars förtjänst att jag tog mig igenom Handelshögskolan. Även om jag stundtals lyssnade mer till att det alltid fanns omtentor men aldrig omfester...

Jag har också min far att tacka för min fascination av strategispelet i världskrigen. Han gillade att jag studerade historia extra och till varje kunskap jag införskaffade adderade pappa en historia ur hans perspektiv så jag fick små handtag att minnas och reflektera händelser över. Jag saknar min pappa,  framförallt så saknar jag samtalen. Att jag sedan tog det där kurserna för att kunna motivera mina studiemedel och inte för att jag egentligen ville är en helt annan sak...

Jag har ju välsignats med väldigt många syskon och det var bra roligt när jag uppmanade alla Ahdrianer att samlas för fotbollsmatch på självaste långfredagen. Svennememorialcup fick den heta och lagindelningen med de med bibliska namn mot de övriga höll inte riktigt då matchen blev så krävande att ett dussintal krävde att få vila. Vi är många vi ser ni. Med hunden Mogge blev vi 25 denna dag. Själv ansåg jag att vi vilat oss tillräckligt i decennier av kristna högtider så ordet vila rimmar inte med mig. Detta trots att jag som enda barnet Ahdrian begåvats med TVÅ bibliska namn.

Kanske för att kompensera min uppväxt i en EPA kasse...

Pappa hade gillat matchen. Han hade suttit bredvid och kommenterat den. Min pappa gillade inte att smutsa ner sig. Det var en av anledningarna till att jag i en ålder av fem år fick vara den som petade in den kliiga isoleringen på taket på vårt sommarhus. Och kanske för att jag var den enda under en meter också.

Sådan isolering fanns inte i det villavillekulla liknande gården vi firade Valborg på i helgen. Men pappa hade gillat den lekfulla vinden. Och han hade sannolikt gett min lilla dotter , som han aldrig fick se i jordelivet , en extra skjuts i gungan. Smilla kom när pappa gick. Det var en fin kompensation och faktum är att samtalen med Smilla läker mig.

Vår sista sommar med pappa tillbringade vi på Hönö. Elliot visste att morfar var dålig och höll sig behörigt nära hela tiden. Jag har en video där pappa med sprucken stämma läser sagan Bambi högt för Elliot. Han kämpade så in i det sista, ville räcka till... och jag tror att min handboll och stunder med barnbarn i knät var med och också formade pappa till den fina omtänksamma människan han levde som. Tillsammans med hans kall som predikant och läkare. Det retar mig att jag var sist i barnaskaran och att mina barn inte fick ha sin morfar längre tid.

Fast om jag hade varit först och därmed äldst hade jag fått ett paraply i 15 års present och inte en 12 växlad cykel, vilket min äldsta syster ständigt påminner mig om...Jag hade dessutom inte haft ork att ordna fotbollsturneringar och inte heller det goda omdömet att tro att jag kan nicka en hård läderkula om jag är över 50....

Även om pappa inte var den som förordade skilsmässor eller prioriterade fotbollsturneringar så var han en baddare på att möta människor och på att läsa sagor, bibel eller tidning...

Han fascinerades också av USA och framförallt av TV-mediets förmåga att sprida evangeliet. Att hans "lilla misstag" blivit duktig på just TV har han varit så glad för och jag vet att han ler i himmelen, trots att jag tokar mig ordentligt ibland , över vad jag fått åstadkomma på jobbet de senaste åren. I fredags åt han säkert en Napoleon i himmelen. När vi lyckades sända kungligt bröllop live. Stort och flott, det gillade pappa.

Samtal är viktiga. Även om jag skrattar gott åt min lilla mamma som talar in meddelanden på ENGELSKA på min engelska voicemail så ringer jag henne för att höra hennes röst ibland. Röst berör och samtal utvecklar.

Min uppväxt i kombination av livserfarenhet har också påverkat mig om hur jag lagt ribban till män. Om jag ska leva mitt liv med någon framgent så ska den personen ha en röst som berör och erbjuda samtal som berikar.

Så kommer jag med dragande med Ola Rapace så får ni säga till mig på skarpen. Jag måste bara jobba på det här med min tendens att komma sist....

Kram till alla å till dig, pappa. Jag försöker höra dig fortfarande men hör lite dåligt ibland.