Att dela glädje och sorg med dig...

I familjen Ahdrian så ringer vi inte och jagar varandra på mobilerna i onödan.  Vi är nog samtliga barn lite smått drabbade av en mamma som har haft talangen att telefonera till oss alla oavsett tid på dygnet. Hon har liksom fyllt kvoten för samtliga av oss tror jag bestämt. Och Telias.

Tre missade samtal från stora syster Eva som skiner på displayen betyder därför att något är på tok och när jag får syn på ytterligare ett inkommande samtal från min syster Åsa så förstår jag att så är fallet. Min syster Åsa har begåvats med lite färre ord än övriga Ahdrians. Hon presenterar sig korrekt och meddelar sakligt att min svåger vill prata med mig.

Jag står ensam bland färghinkarna på Jula och får veta att min mamma är på väg i ambulans mot sjukhuset drabbad av en sannolik stroke. Och att svåger ska ta Åsa på konditori och bjuda henne på chokladbollar. Det var vad som gick in i min stressade skalle.  På ett sånt märkligt ställe som gång 12 på Jula rinner mina tårar. Tysta tårar. Med dem nedför mina kinder skrämmer jag bort varenda kund och kan därför utan problem komma åt de färghinkar jag behöver. Väl i bilen på parkeringen kommer ljudet hos mig tillbaka. Jag förstod att jag sannolikt inte heller denna gång skulle få ta farväl av en förälder.  Det var också överjävligt att ta sorgen helt själv. Det var ju min exman som bar mig igenom dagarna när jag miste min far. Nu var det till att bära mig själv och några små andra. Man hinner tänka mycket trots att man befinner sig på en så icke kreativ plats som Kungens kurva. För min minsta skulle förlusten av mormor slå undan fötter hon precis orkat ställa sig upp på igen.

Den här gången var det ingen annan som googlade flygtider eller ringde och fixade med barnen. Och som om jag då inte har nog att göra så sätter jag igång och målar mina väggar för att slå ihjäl den evighet det var innan mina syskon skulle rapportera från sjukhuset.  Och när jag står där och rollar upp och ned så slås jag av hur lik jag är min mor. Fullt ös medvetslös. Och det var ju just rollers och färgpytsar som mamma staplade utanför dörren till sommarhuset så att vi inte ens fick upp dörren när vi skulle ut ur huset för att bada. Så nu kunde jag inte vara där på hennes dödsbädd men målat blev det iallafall. Det kommer hon gilla.

För nu är det faktiskt så att jag är kvar i Stockholm med barnen och mor är i tryggt försvar på sjukhuset. Läget är stabilt. Men barnens mormor och min mammas tid med oss inte är lika självklar längre.  

I  September firade vi hennes och min dotters födelsedag i Göteborg. Jag och barnen väckte mormor med tårta på morgonen och hon blev så barnsligt själaglad. Ingen hade sjungit för henne de senaste åtta åren. Och hon hade saknat det.

Däremot hade hon nog inte saknat att någon lekte fiskdamm i hennes ljuskrona

Mitt i min egen villervalla i livsomställning så har jag inte respekterar att mamma saknar pappa.  Hon har påmint mig emellanåt men jag har inte lyssnat. Pappa hade lovat henne att köra hennes rullstol på ålderdomen då mamma haft polio sedan barnsben och alltid haltat. 

Det tänker jag på nu. Hon har burit sex fullgångna graviditeter med en trasig kropp. Och när jag gnällt över att jag inte har ramats in i sammetsgobelängen med alla andra syskon så borde jag egentligen bara sagt. Tack, tack för att jag fick komma till världen. 

Och nu när hon inte haft någon som kan köra henne i rullstol så har hon envist gett sig på en mängd projekt på egna ben och ramlat omkull både lite här och där. Precis som jag efter min skilsmässa. Skillnaden är bara att mina vurpor inte alltid synts utanpå. 

Min mors  tjat om att jag ständigt skulle vara rädd om mig får jag lite perspektiv till först nu. Det flesta olyckor drabbade ju faktiskt mig och klart att hon blev arg när jag inte förstod bättre hur man tog hand om gåvan att få föddas frisk. Hon hade ju gett mig en kropp som till skillnad från hennes var hel från start. Klart att hon inte ville att jag skulle behöva stylta mig fram i livet likt henne. 

När jag lyfter mina barn och dansar med dem så vill hon ju egentligen bara att jag ska vara rädd om min skadade rygg. Och det är klart att jag hade velat bli svingad likt Smilla av min mamma. Men jag fick lära mig baka, sy, mangla, sjunga och spela piano istället. Det var mammas sving det. 

Mamma har uppfostrat oss med de medel som hon har haft tillgång till. Hon har sex barn. Jag hinner knappt med tre. Mammas taktik var att ge mig två bibliska namn istället för ett som övriga syskon välsignats med. För att om möjligt lindra fallen. Min taktik har varit att köpa fler hjälmar till mina barn. Men det är ju typ samma omtanke som ligger bakom.

Jag har fått min fart och fläkt från min mor. Sedan har jag adderat en del andra saker som inte var lika självklart på 50, 60 och 70 talet. För det var faktiskt under de tre decennier som min mamma hade småbarn. Mina barn får både lyssna på popmusik, spela kort och slipper spetsknästrumpor på gymnastiken men det är fortfarande en krona böter för svordom som inte är befogad. 

Men oron som ingår i kittet i att bli förälder förstår jag bättre nu. Och jag behöver hitta den magiska formeln till hur man egentligen tar hand om sina barn när man inte längre kan eller får hålla dem i  hand. 

Hur hantera när de experimenterar och svävar ut.....

                                                                 Och vad göra när de ibland får ont....

Att dela glädje med dessa tre är så enkelt. Det går av bara farten. Att däremot dela sorg med barnen är så oerhört svårt och det trots att vi nu övat med en skilsmässa. Men jag har övat på vurpor hela livet. Det måste gå att vurpa med tre barn också. Vi får helt enkelt köpa fler hjälmar. 

Min lilla Smilla resonerade igår kring mormor och tyckte att det var förfärligt dumt av mormor att skaffa så många barn och barnbarn. Det var ju så fruktansvärt många som skulle bli ledsna om hon nu gick och "dödde". Det har hon helt rätt i men det är väldigt skönt att veta att vi är väldigt många med både bibliska och icke bibliska namn som kommer att finnas där och dela sorgen. 

Och mamma,  trots att pappa, morfar Tage och mormor Rut planerar fest för dig i himmelen så vill vi att du är med ett tag till. Jag och barnen behöver dig. 

Och Er andra vänner vill jag uppmana att ringa mor eller farföräldrar om de lever och önska dem en fin advent. De är inte bara Telia som blir glad av det. 

Kramar

Ett herrans liv och en gudagåva till dotter

Träder som nybliven 40-åring in i hösten och med den en massa rusk. Kanske dags att bli innehavare av en kappa? Kanske för att jag då skulle kunna vända den efter vinden och få lite färre törnar i livet. Nej, i ett herrans liv är det enda som jag om möjligt skulle vända efter vind är ett segel. Och  tom det är krångligt trots att det just är gjort för vind. Jag har inte ens talangen att vända ett paraply i rätt vindriktning. 

Hösten är ljuvligt härlig. Bästa tiden är precis innan löven faller av från träden. En del biter sig kvar och vill varken gulna eller släppa tag. Dem gillar jag lite extra. En del ekollon orkar knappt sin egen tyngd ett ynka dygn och slår i backen innan de ens blivit med hatt. Och så finns det en del kastanjer som om man är ovaksam kan falla ner i huvudet på en. Inte helt olikt livet faktiskt. Inte helt olikt karlarna på krogen heller när jag tänker efter... Nej, den enda nytta jag skulle kunna se i att just äga en kappa är att jag skulle kanske ha fler fickor till att förvara pallade äpplen i.

Sent förra lördagen gav jag efter för barnens årtaliga tjat om att jag ska hoppas studsmatta med dem. De tappra försök jag gjort tidigare har slutat i ett illamående utöver partygränser så jag har liksom hållt mig undan. Men eftersom jag övade mig rätt duktigt på upponedvansinnesfärder i Florida så ville jag tro att balansorganen kunde vara mer samarbetsvilliga nu och jag gav efter och sprang med barnen ut. 

Och så illamående men kittlande kul det ändå var. Och vad roliga saker jag såg när jag hoppade och fick syn på sånt som jag liksom inte ser i vinkeln när jag bara vandrar runt på marken runt mitt hus. Jag såg fruktträd i mängder. 

Mammapallare tagen på bar gärning

Jag har en liten dotter som just debuterat på facebook. Här ovan är hon just i färd med att skriva att hennes mamma lärt henne palla äpplen mitt i natten, men jag hindrade henne faktiskt... 


I morgon har vår tjej förgyllt min tillvaro i åtta år. Åtta år och för liten för att vara liten och för stor för att vara stor. Och fylld av funderingar och frågor kring vad livet egentligen ska innehålla och framförallt ett nyvaknat intresse över det faktum att mamma och pappa inte lever ihop. Häromdagen satt hon på sängkanten och dinglade med benen. Ett säkert tecken på att det är en klurig fråga i antågande. 

- Varför skiljde du och pappa er? Tänkte ni inte alls på mig?  Axlarna faller ner och benen slutar dingla. - Jag saknar dig när jag är hos pappa och pappa när jag är hos dig. Och det går inte över. Och så fortsätter hon. - Jag vill bo här hos dig mamma men jag har bett pappa flytta in ibland. Bara så att du vet. Sedan dinglar benen igen. Budkapet levererat.

Nu har hon då ytterligare en kanal att ropa till oss via när vi inte finns där. Hon har på egen hand hittat chatten.

Jag möts ofta av människor som frågar mig hur jag ooorkkaaaar...jobba, fixa, festa och fara och flyga som jag gör? Jag förstår frågan tillfullo men tycker ändå att den är trist.


Jag har burit barn i min mage i nästan två och ett halvt år, mått illa i 30 veckor,  haft dem vid mina bröst i över tre år och vårdat dem sjuka i över ett decennium. Bli  just mamma! och sedan få instruktioner att du bara får krama och vara en del av dina barns liv varannan vecka. Blir man förälder så vill man ALDRIG vara utan sina barn. Det finns inte ens på den bästa av alla kartor. Men jag kan ju inte lägga mig ner och dö. Jag måste leva. Och jag måste orka.


Det gäller att tackla föräldramöten, hämtningar, picknickar, loppisar, uppvisningar och jordgubbtårteelände utan släkt som kan rycka in när det bokstavligen brinner i ugnen. Och jag orkar för att jag har vänner. Vänner som stärker mig på mina barnfriaveckor med mycket skratt. Och ger mig bekräftelse på att jag är bra. Och det är rätt kul att få lite sms i mobilen från ett eller annat ekollon emellanåt oxå. Bekräftelse rullar in via iphonen när den inte kan formuleras i en fungerande relation. Men jag lever inte för det. Jag lever för att jag fick gåvan att bli förälder till tre barn. Och jag lever för att herren gett mitt ett liv. Inte flera.


Och jag tar vara på det så gott jag kan. Och tar mig igenom min lilla tjejs 8-årsdag trots att hon inte vaknar hos mig.

Och det behövs inga höstliga stormvindar för att få mig i gungning. Det räcker med att hon har snurrat sig tvärt i sängen och jag får se henne vakna så här.

Men det är klart att jag gulnar emellanåt och tappar taget när hon 7 år och 51 veckor gammal berättar för mig, Sara 40 och fyra veckor, att det blir så för att jag letar mamma åt ena hållet och pappa åt andra. Och att jag haft skilda föräldrar i hela halva mitt liv nu.


Jag är så ledsen för att hon känner så men jag gör så gott jag bara kan. Jag är så glad för att hon kom till just mig och jag vill att hon stannar för alltid.

Jag avslutar starten på Herrans liv bloggen med de Skäringer inspirerade orden "Vi faller ihop när vi faller isär. Som kärleken är". De är precis så.

Från ett litet perspektiv i ett stort land

MÅNDAG, AUGUSTI 1, 2011 AT 7:54FM

Jo, jag gjorde det. Jag packade ihop mig och tre barn och for till Amerikat. Vi klarade oss hyfsat helskinnade. Så när som Smillas giant vurpa utanför ticketoffice dag 2. Väldigt inriktad på att hon med sin kamera med videofunktion skulle dokumentera mammas steg in på kontoret missade hon helt betongtröskeln de placerat utanför och for på näsan. Precis så. I linne och shorts blir köttsåren rätt brutala men värst var allt blod. Jag lyfte upp henne från den stekheta asfalten och bar in henne på kontorets kalla bruna skinnsoffa. Mannen bakom disken stod helt handfallen. Helt fokuserad på att följa rättegången på TV-skärmen där en mamma misstänkt ha mördat sitt barn. Efter att ha torkat hyfsat rent så inser jag att hon iallafall inte har brutit näsan. Det är bara hennes rosa solglasögon som gett ett beständigt intryck på hennes lilla näsrot. Blodet kom från näsan och inte från någon utslagen tand eller annat. Puh. Under tiden jag fixat med Smilla har min hjärna åkt iväg till sjukhus och svindyra specialister har plockat ihop min lilla tjej medan de andra två sönerna fraktats tillbaka över atlanten till sin pappa. Det fick inte hända oss nått.

Betalar, med torkat blod på mina händer, hutlösa pengar för Disneybiljetter och far därifrån. Med en gråtande liten tjej i baksätet. Sååå ledsen för att hennes fina kamera hon fått av sin pappa gått i kras i fallet. Utan att diskutera med min hjärna följer jag hjärtat och magen och stannar till på Target och shoppar en ny kamera.

Och resultatet blev att jag nu kan få Florida resan ur min lilla dotters perspektiv. Vårt hus och mamma Sara.

Mamma Sara vänder in igen för att hon har glömt solskyddsfaktorn, biljetterna, solglasögonen, badkläder eller kanske bilnycklar. Minns inte. Inget barn dock. De var med precis hela tiden.

Och så satt lilla tjejen där bak i bilen. Helnöjd. Och tog bilder från sitt perspektiv. Där såg hon sin lilla mamma modigt navigera mellan parkerna. Med hatt och allt. Lyssnande till mina dispyter med GPSen. En röststyrd sådan med gäll brittisk stämma som undrade om jag inte skulle slå över till "pedestrianmode" när det gick lite långsamt och jag i verkligheten hamnat i kö... Och en GPS som vi fann volymknappen på först näst sista dagen.

Men den visste exakt var vi kunde få se Disneyparaden. Ett skådespel vars toner jag vet att Smilla kommer minnas hela sitt liv. Att komponera parader och erbjuda upplevelser, de kan de allt jänkarna.

Och innanför dessa murar bjuda upp min tjej att dansa med i Camp Rock musikalen. 35 grader varmt! Men som hon skuttade och hoppade..

..och fläktade. Här bemästrar hon en fantastisk kombination av dänkflaska och fläkt. Batteridriven och med öppning att fylla på med vatten och is som stod i vagnar lite överallt. En måste pryl för 17 dollar.

Och så plåtades det från baksätet igen...hon fångade sånt som hon tycker är intressant.

Och med en precision som bara är härlig. Alla bokstäver måste inte alltid vara med.

Däremot var jag alltid tvungen att vara med. Efter det här loopäventyret sprutade tårarna på både mig och Smilla. Fast först efter att rören i kroppen fallit tillbaka i rätt position. Det där borde du inte skickat upp mig i sa Smilla. Jag är bara 7 år mamma.

Det gick ju inte att låta barnen åka själva och riskera att de försvann. Vi har åkt vanvettigt galna attraktioner men några andra alternativ fanns inte. Jag kunde helt enkelt inte släppa dem på egen hand. Men jag garderade mig genom att bläckmärka dem utifall att jag skulle tappa bort dem.

Men även om jag på deras armar noterade vem de tillhörde så stötte vi på problem. Trots gemensam bokning hade jag vid samtliga flighter (Stockholm- London- New York- Orlando) vid gate blivit omplacerad till annan sittplats än barnen. En konsekvens av att inte ha ett gemensamt efternamn. Och flygresenärer är inte så enkla att övertala att byta just plats. Vid första flighten böjde jag mig fram till en obstinat ickeomplaceringsbar ung herre och bad honom hålla Melvins hand om han tyckte take offen var läskig. Det ingår i kittet att du inte vill byta plats sa jag. Log lite när jag senare såg att samma man fallit över med sitt huvud på Melvins axel. De hade somnat båda två. Och de båda vaknade av skrattet i kabinen som den blivande lilla fotografen skapat. Vem vill rätta en tjej som väcker sin bror vid landningen på Heathrow med informationen att han just missat att se "Bing Bäng".

Avslutningsvis tar Smilla denna bild på New York flygplats. Jag redogör just för tionde amerikanen i ordningen att jag reser själv med de mina och att det inte finns någon "Mr" i detta sällskap.

Så när som en i mjukisform,  Mr Fluffgubbe. Och Smilla har nu övat så mycket fotografering vid det här laget så till den milda grad att hon kan få en flygande Fluffgubbe att fastna på bild precis framför mammas något brutala kram av son.

Landet Amerika är gigantiskt och invånarnas förutfattade meningar är i viss mån i samma skala. Men vi far alla gärna ut i världen igen. Resan gav oss nya perspektiv på livet.  Även om en hel del upplevdes upp och ner och i blixtrande tempo. Och Smilla vill ta nya bilder. Världen blir så härligt mycket bättre genom hennes lins.

Blott en dag ett ögonblick i sänder

FREDAG, JULI 1, 2011 AT 10:30EM

Ett litet hus kan rymma många vänner. Ett större hus kan rymma än fler...eller inte. Efter en midsommarafton i myntablommans tecken for jag och vän till Sudret och lugnet i Fide. Till kapellet där hallelujasångerna tystnat men fortfarande sitter kvar i väggarna. 

Det märkliga är att jag kom tillbaka till ett hus som jag bott i tidigare. Som vi som helfamilj lånat som sommarbostad och fått erbjudande att köpa för en relativt billig peng för tio år sedan. Men som vi valde bort då vi föredrog att få julkort från Silvanbygg i kungenskurva i Stockholm istället. Men så glad jag blev när jag fick se hur storfamiljen som nu tillbringar sin sommar i kapellet installerat glädje och värme i varendra vrå av hemmet. 

Ytor för många för att flera människor i alla storlekar ska kunna bänka sig utan att få den delen rabbla varken trosbekännelse eller ge kollekt. Men jag kan tänka mig att det sjungs en del på just denna varenda även om det sannolikt inte är ur segertoner. Högoddsare är "Hellre jagade av vargar" och "Blommor i sitt hår". 

Vid ingången hänger denna tavla. Och jag blev lugn bara av att läsa orden. 

Vi installerade oss i blott en dag läge i timmar. Och jag lyckade med konstycket att faktiskt läsa en bok! Min favoritsysselsättning. Trots att det alltid varit det har jag inte lyckats vända ett endaste blad i en bok på ett helt år. Det tar uppenbarligen sin lilla tid att sätta sig in i berättelser när kapitel inte riktigt är avslutade.

Vi vandrade en del också. Det är bra utmanande att vandra på i synnerhet raka vägar när man är lite stressad. Det är en fantastisk prövning av tålamodet. Det händer ju ingenting. Vi promenerade dessutom på vägar som var så lugna att jag nästan kunde höra myrorna skrika när jag stampade på dem. Fast svalornas kvitter fick lite konkurrens av mitt asgarv. Den här bilden är tagen när vi precis passerat Jihdes hus och framförallt hans tvättstreck. 40 grader rött. Och då hade han verkligen fått med det mesta i ett hem som kan tänkas vara rött.

Tillbaka vid kapellet noterar jag att skylten där gudstjänsttiderna förut proklamerades fått vara kvar. Men för dagen var den helt tom. Hade go lust att plita ditt en notis om att Sara vänder blad.

Om det nödvändigtvis skulle stå något mer av allmänhetens intresse på den där anslagstavlan så kunde det i så fall vara att det var kungens som var på besök.  För att ta tillbaka sin tallrik som jag knäckte ägg till frukost på.

Eller ett anslag från bonden bredvid om att man inte får varken sitta, stå eller hoppa på höbalarna. Kunde liksom inte hålla mig. Har ju i flera år och mil undrat hur de där sockerbitarna verkligen känns.

Nej, om det skulle stå något av värde på anslagstavlan så skulle det vara något i linje med att detta är en välsignad plats. Stället hade härligheten redan för tio år sedan. Jag minns den glädje jag kände när jag tog denna bild på vår dåvarande tvååring när han rusade in genom porten. Genom samma dörr och över densamma tröskel som jag nu som tonårsmamma öppnar och kliver över denna midsommarhelg.

Elliot i Kapellet i Fide sommaren 2000

Men just när härligheten är som bäst och boken blir som mest fängslande så är det dags att återvända hem. Och efter att jag stirrat mig blind på familjen Wistams dammsugare i över en kvart för att förstå hur den sätts på så får jag god lust att dra fram predikstolen som familjen låtit vara kvar och dra en ordentlig predikan. Om att dammsugare inte bör ha fjärrkontroll, att det borde vara mot lagen att bara ta kontanter och inte kort på Hamra krog och att Gotlandslinjen borde skämmas för sina hutlösa priser på vattniga räkmackor.


Men framförallt skulle jag ta en riktig djupdykning i det faktum att föräldrar inte ska behöva vara utan sina barn. I synnerhet inte när vi ska hoppa små grodor och sjunga Så göra vi när vi...och allt det där. Och så bön på det. Så att det blir bättring.

Men jag gör inte det. Jag tittar upp och läser på en tavla att Herren är min herde och mig ska intet fattas. Jag ställer tillbaka dammsugaren. Tar fram skurborste och såpa istället och känner att jag har det väldigt gott.


Jag har fantastiska vänner. Och vänner som känner vänner som lånar ut sitt hem till mig. Jag fick välbehövlig ro inför en över jävlig vecka. Tror vi behöver installera en prediksstol på kontoret också faktiskt. Om inte annat för att man kan hålla sig så bra i kanterna på den.


Om fem timmar lyfter jag med kidsen mot apelsinernas land. Sova, ska jag göra där uppe i himmelen. Krama barn och läsa bok.


Amen

Den blomstertid nu händer

TORSDAG, JUNI 9, 2011 AT 9:38EM

Jvla Maj månad. Vet att det är en krona i böter för svordom men jag tar den utgiften även om jag sparar till resa. Varför ska allt packas ihop på 31 små dagar när året består av så många fler? Jag är helt slut, jag är helt färdigpicknickad och fixad som just mamma.


Men nu är det skolavslutning och på det aktivitetsro för ett tag. Fick en liten grandfinal idag då jag packade upp hemleveransen av de barnen presterat under läsåret. Rebusen nedan tyckte visst Smilla var lite k-lur-ig och jag älskar att fröken Anders inte satt en stor röd bock när hon varit så kreativ och uppfunnit ett helt nytt ord.

Och vem vet inte vad ett pönster är. Det ordet ska jag ge min grannfru i gåva som faktiskt krossade ett i helgen...  Det känns säkert mycket bättre att ett pönster gått sönder när gräsklipparen hon manövrerade katapultade iväg en sten i nedre bottens ruta. Pönster är inte lika illa helt enkelt.

Det var rätt härligt att flyga in i Smillas rebusvärld i kontrast till dagens jobbmöten men då jag bläddrade vidare så började faktiskt mina tårar att rinna.

Att hinna med tre barns läxläsning är ett prov i sig. Jag har små lappar för dem att läsa lite här och var för att kompensera att jag bara är en. Och flera interaktiva spel som hjälper både dem och mig! att räkna rätt. Men i synnerhet så har jag sedan i höstas hjälpt  Melle att få ordning och reda på mattetalen vars lösningar hade en tendens att hamna lite huller om buller. Så mycket har jag tragglat och tjatat på honom att skriva nummer på talet han löser och tydligt bokstavera svar: att det uppenbarligen ramlat över på Smilla i bara farten...

Hon har ju suttit bredvid och väntat på sin tur och lyssnat. Fortsätter det så här så briljerar hon i ekvationsträsket redan i ÅK2 för det är vad som är på storebrorsans schema, tillsammans med en hel del spanska...

Sedan är det klart att fröken ibland undrar hur vi har det när Melvin har skrivit julberättelse om hur han åkte tåg mitt i natten och var tvungen att bära tre väskor.

Men så kommer då grejerna som Smilla definitivt greppat. Jag tar helt och fullt åt mig äran åt att hon utan tvekan förstått vad det innebär att saker och ting går åt pipan.

Jag vet att hon inte tvekat för jag ser inte en endaste suddgummirest. Bra Smilla! Frågan var något lurig eftersom hon två gånger sett mig kasta ut brinnande julljustakar från köksfönstret.
Men sedan blir jag faktiskt lite arg också även om jag blir det i låg tonart. Varför ska skolan låta barnen leverera på uppgifter ämnade för att man lever i en helfamilj.

Inte nog med att de stukat kommer hem och berättar att de bara får skriva in EN adress i skolboken. De ska sitta och fundera på varför mamma och pappa inte bor tillsammans och lösa gåtan med blyertspenna, sudd och kanske om de har tur en linjal. Barn, jag önskar så att det onda bara kunde suddas ut men det blir alltid lite rester kvar. I bästa fall ingen färg utan bara lite uppbuktat papper.

Och då jag sitter där bland de billiga papperskassarna med så värdefulla alster så minns jag en dagisleverans som förändrade mig som mamma. Mitt i all renoveringshets, jobbstök och städhysteri kom en julklapp från Melvins dagis. Det var hans handtryck som tvååring med en tillhörande vers: "Det finns så många märken av händer små på fönster, möbler, ja allt du tänker på. Men stopp ett tag och tänk på hur tiden rinner fort och alla märken är borta som jag har gjort… Därför ett litet minne dig jag vill ge, som när du tänker tillbaks ett litet leende med kärlek kan ge…" Det var då jag slutade putsa fönster. Deras märken skulle få sitta kvar och inte tvättas bort. Tiden med dem var dessutom för värdefull för att städas och fixas bort. Dagispresenten fick mig att se helt annorlunda på min tid med barnen.

Det var ett tag som vi knappt såg ut genom fönstrena här nere i lägenheten men istället får jag nu se att Melle äntligen fått ordning på uppställningen av sina mattetal. Som vi kämpat! Det glänser mer än skinande välpolerade fönster.


Det är ironi om nått att det är dagis och skola som levererar allt detta fina material till oss föräldrar när det också är dem som aktivitetsstressar sönder mammor och pappor både i och ur äktenskap i just Maj månad. Men nästa gång ska jag inte ta mig igenom papperskassarna ensam. Det var för tufft. Även om jag sa till Smilla att tårarna som blötte ner hennes papper idag var glädjevatten. För att jag var glad för allt fint hon gjort.


Läser till slut Melles sakliga instruktioner till sin morfar som han i en uppgift valt att informera om hur han använder sin mobil.

Pappa ler med mig i himmelen. Och är med mig i morgon på skolgården precis som han var på alla mina skolavslutningar. Då klarar jag att träda in i familjelyckans fäste no Uno. Trots flaggviftande mor och farföräldrar. Och hela mamma och pappa par.


Jag förevigade sista promenaden mot skolan imorse med Smilla. Hon pratade på, släppte min hand emellanåt när hon sin vana trogen ska gestikulera och visa nått. Och jag tänkte på hur det skulle bli kommande läsår.

Kommer hon fortfarande att hålla min hand eller går den tiden mot sitt slut. Jag måste alltid se till att den får plats för känslan av tyngden av sitt barns  hand i sin det kan ingen blomstertid i världen ersätta.

Lånade hennes hand när hon sov. Vi har dagen till ärat målat naglarna lika-lika.

Hon har övat och övat. För sig själv trodde hon säkert men egentligen var det jag som behövde vänja mig vid texten så jag inte slösar glädjevatten imorgon.


Glad blomstertid till Er alla! 

Avklädd morsdag

LÖRDAG, MAJ 28, 2011 AT 10:00FM

Att få bli förälder är en fantastisk gåva. En gåva som man aldrig kan reklamera men som man får år, förhoppningsvis decennier, på sig att ständigt förbättra.


Förra året var första gången mina barn skulle fira mamma på egen hand. Jag vaknade av ljudet från Findus, vår katt. De hade bundit fast henne i ett snöre. Fast med deras ord hade de bara virat in henne lite...  I andra änden av snöret skramlade en rosa burk innehållandes rester från deras veckopeng.  Du har ju aldrig några kontanter, informerade de sakligt medan jag räddade livet på katten.


Igår var lilltjejen så uppspelt inför mors dag. Hon fixade och donade hemlighetsfullt instängd i en garderob. Flera gånger frågade hon mig om jag hade presentsnöre och jag sa -Ja, jag ska ta fram det till dig alldeles strax...

Så kom morgonen och vid frukost landade paketet i mitt knä. På eget initiativ hade hon funnit ett alternativt snöre eftersom hennes mamma gjort precis allt annat under gårdagen utan att just plocka fram det där presentsnöret. Ett hjärta fick du till med julgranssnöret, sa jag, och hon sken som en sol. Sedan öppnar jag paketet och tar tillbaka allt ont jag sagt om skola och fritids hetsjakt i just maj månad. De har hjälpt min lilla tjej att göra ett blomkort till sin mamma. När ingen annan kunde hjälpa Smilla fira sin mamma så gjorde fröknarna på fritids det. Jag lovar dyrt och heligt att jag ska baka till nästa aktivitet och inte köpa cocosbollar som får de andra mammornas torrbak att helt stelna.

Sedan kommer Melvin med en påse kanelbullar som han vunnit som innebandyturneringens bästa spelare under gårdagen - och då spelar han inte innebandy utan var bara inlånad i kris. Men det behöver vi inte förmedla till de föräldrar som skjutsat, hämtat och lämnat sina barn till träningar under den gångna säsongen....


Äldste sonen hade gjort den här "alltiallomannen" till mig. Superflexibel, tyst och inte så snygg så han är bara som en kompis följde motiveringen. 

Underbara barn har jag allt men att vara förälder till dem är rätt tjatigt emellanåt oxå. Hur många gånger har jag t ex bett dem att inte vicka på stolen. Jag plåstrar inte om dem längre eller tröstar dem när de faller. Jag tar en bild och säger tack för bloggmaterialet.

Nja, kanske inte alltid men plåster hjälpte ju egentligen aldrig när det var små. Det var ju bara för att få dem distraherade. Smärta kan ju inte plåstras bort. Plåster för barn är som alkohol för en vuxen. Liknelse förstärks av det faktum att om plåster får sitta på ett tag så gör de förbaskat ont att ta av...


Att mina barn nu fortsätter att ramla av diverse stolar om och om igen är inte mitt problem längre. Det är rätt skönt att ha några sådana isolerade incidenter där man helt har ryggen fri som förälder. Och i min egen värld så finns det flertalet instruktioner som även jag tilldelas men som inte går in heller. Även föräldrar har en inlärningskurva. Och vi varannanveckapäron har en något svajigare kurva med fritt fall i kalendern ena veckan och punkt och pricka upplägget i den andra.


Oavsett kurva så jag är så less på att tandfen inte gör sitt jobb och hjälper till när två av tre barn tappar tand denna vecka och jag är kontantlös...

Sedan finns det vissa händelser som svajar lite mer än andra. Att köra bil i Mälarhöjden i stassen ovan en lördagsmorgon före nio är vad man kan kalla kantboll. Men att inte finna sin cyklande son, för att dirigera om honom till rätt fotbollsplan, utan istället stöta på ett tjugotal, till skillnad från mig, påklädda Mälarhöjdsföräldrar var inte i mina tankar när jag klev in i matchen så att säga.


Men så gör en orolig mamma med son utan sin mobil. Jag ville inte att han skulle känna sig utelämnad en endaste sekund. Och minnet av känslorna från i vintras har etsat sig fast. Då väntade jag hem en pojk från handboll och klockan blev både åtta och nio tills jag förstod att han stod utanför en stängd hall i bara shorts och snöstorm och blivit tappad mellan stolarna mellan stressade föräldrar.  De ska aldrig känna att man glömt bort dem. För mig är det heligt och en alldeles för liten kompensation för att jag bara har hand om dem varannan vecka.


Idag frågade Smilla om jag kunde tänka mig att bo hemma i huset igen fast i hennes rum. För att hon saknade mig så när jag inte fanns där. Aj. Sprang en hel mil  i rasande fart efter att jag lämnat henne hos sin pappa. Nu känner jag inte mina ben men saknaden av barnen är brutal. Otränad i både kropp och hjärta.


Oro, sorg och saknad. Det stod det inget om i föräldratidningarna när jag blev mamma för tretton år sedan. Eller så gjorde det just det men jag var fullt upptagen av att läsa de spaltcentimetrar som tillägnades tips om färg på barnvagn, steril barnrumsinredning och behovet av moderna randiga barnkläder.


Jag har hopp om att man som föräldrar bara blir bättre och bättre med åren. Jag har t ex inte sagt ett ord om märkena som barnens gunga gjort i den fina vita nymålade väggen. 

Som förälder är man precis som barnen- på ständig tillväxt. Utan att för den skull tappa tänder.