Ett herrans liv och en gudagåva till dotter

Träder som nybliven 40-åring in i hösten och med den en massa rusk. Kanske dags att bli innehavare av en kappa? Kanske för att jag då skulle kunna vända den efter vinden och få lite färre törnar i livet. Nej, i ett herrans liv är det enda som jag om möjligt skulle vända efter vind är ett segel. Och  tom det är krångligt trots att det just är gjort för vind. Jag har inte ens talangen att vända ett paraply i rätt vindriktning. 

Hösten är ljuvligt härlig. Bästa tiden är precis innan löven faller av från träden. En del biter sig kvar och vill varken gulna eller släppa tag. Dem gillar jag lite extra. En del ekollon orkar knappt sin egen tyngd ett ynka dygn och slår i backen innan de ens blivit med hatt. Och så finns det en del kastanjer som om man är ovaksam kan falla ner i huvudet på en. Inte helt olikt livet faktiskt. Inte helt olikt karlarna på krogen heller när jag tänker efter... Nej, den enda nytta jag skulle kunna se i att just äga en kappa är att jag skulle kanske ha fler fickor till att förvara pallade äpplen i.

Sent förra lördagen gav jag efter för barnens årtaliga tjat om att jag ska hoppas studsmatta med dem. De tappra försök jag gjort tidigare har slutat i ett illamående utöver partygränser så jag har liksom hållt mig undan. Men eftersom jag övade mig rätt duktigt på upponedvansinnesfärder i Florida så ville jag tro att balansorganen kunde vara mer samarbetsvilliga nu och jag gav efter och sprang med barnen ut. 

Och så illamående men kittlande kul det ändå var. Och vad roliga saker jag såg när jag hoppade och fick syn på sånt som jag liksom inte ser i vinkeln när jag bara vandrar runt på marken runt mitt hus. Jag såg fruktträd i mängder. 

Mammapallare tagen på bar gärning

Jag har en liten dotter som just debuterat på facebook. Här ovan är hon just i färd med att skriva att hennes mamma lärt henne palla äpplen mitt i natten, men jag hindrade henne faktiskt... 


I morgon har vår tjej förgyllt min tillvaro i åtta år. Åtta år och för liten för att vara liten och för stor för att vara stor. Och fylld av funderingar och frågor kring vad livet egentligen ska innehålla och framförallt ett nyvaknat intresse över det faktum att mamma och pappa inte lever ihop. Häromdagen satt hon på sängkanten och dinglade med benen. Ett säkert tecken på att det är en klurig fråga i antågande. 

- Varför skiljde du och pappa er? Tänkte ni inte alls på mig?  Axlarna faller ner och benen slutar dingla. - Jag saknar dig när jag är hos pappa och pappa när jag är hos dig. Och det går inte över. Och så fortsätter hon. - Jag vill bo här hos dig mamma men jag har bett pappa flytta in ibland. Bara så att du vet. Sedan dinglar benen igen. Budkapet levererat.

Nu har hon då ytterligare en kanal att ropa till oss via när vi inte finns där. Hon har på egen hand hittat chatten.

Jag möts ofta av människor som frågar mig hur jag ooorkkaaaar...jobba, fixa, festa och fara och flyga som jag gör? Jag förstår frågan tillfullo men tycker ändå att den är trist.


Jag har burit barn i min mage i nästan två och ett halvt år, mått illa i 30 veckor,  haft dem vid mina bröst i över tre år och vårdat dem sjuka i över ett decennium. Bli  just mamma! och sedan få instruktioner att du bara får krama och vara en del av dina barns liv varannan vecka. Blir man förälder så vill man ALDRIG vara utan sina barn. Det finns inte ens på den bästa av alla kartor. Men jag kan ju inte lägga mig ner och dö. Jag måste leva. Och jag måste orka.


Det gäller att tackla föräldramöten, hämtningar, picknickar, loppisar, uppvisningar och jordgubbtårteelände utan släkt som kan rycka in när det bokstavligen brinner i ugnen. Och jag orkar för att jag har vänner. Vänner som stärker mig på mina barnfriaveckor med mycket skratt. Och ger mig bekräftelse på att jag är bra. Och det är rätt kul att få lite sms i mobilen från ett eller annat ekollon emellanåt oxå. Bekräftelse rullar in via iphonen när den inte kan formuleras i en fungerande relation. Men jag lever inte för det. Jag lever för att jag fick gåvan att bli förälder till tre barn. Och jag lever för att herren gett mitt ett liv. Inte flera.


Och jag tar vara på det så gott jag kan. Och tar mig igenom min lilla tjejs 8-årsdag trots att hon inte vaknar hos mig.

Och det behövs inga höstliga stormvindar för att få mig i gungning. Det räcker med att hon har snurrat sig tvärt i sängen och jag får se henne vakna så här.

Men det är klart att jag gulnar emellanåt och tappar taget när hon 7 år och 51 veckor gammal berättar för mig, Sara 40 och fyra veckor, att det blir så för att jag letar mamma åt ena hållet och pappa åt andra. Och att jag haft skilda föräldrar i hela halva mitt liv nu.


Jag är så ledsen för att hon känner så men jag gör så gott jag bara kan. Jag är så glad för att hon kom till just mig och jag vill att hon stannar för alltid.

Jag avslutar starten på Herrans liv bloggen med de Skäringer inspirerade orden "Vi faller ihop när vi faller isär. Som kärleken är". De är precis så.