Om att släppa taget- min mammas sista andetag

Så stor är Jesu kärlek ljuder det ur Sonos anläggningen. Jag steker mat, viker tvätt, matar katt, vattnar blommor och plockar bort och tar fram allt som ingår i vardagslogistiken i en barnfamilj. Så hittar jag diskmedlet  i kylskåpet... Äldste sonen kommer ut i köket. Skakar på huvudet över musikvalet och tar en tallrik yoghurt. "Måste du köra på högsta mamma?" Så växlas ljudspår, över till "Blott en dag". Han tittar på mig och himlar med ögonen. Sedan äter han sin mat utan protest över Göran Fristorp stämma som han deklarerar via Spotify att stämman som ljuder i vårt kök tillhör. Sedan startar Evie och Pelle Karlsson om igen...Så stor är Jesu kärlek. Jag har satt låtarna på repeat. Mamma har fått en liten propp eller blödning igen och känner inte igen mig längre. Jag har sorg och känner inte igen mig själv heller. 

Jag gråter, läser läxor med barnen när tårarna tar paus, och så gråter jag igen. När jag spelar riktigt högt så kommer det inga tårar. Det är som att ljudvallen stoppar dem, kanske av blotta förskräckelsen. Jag ska forska på det nån dag för nått lurt är det med riktigt hög musik.

Vi ska resa bort över julen och får till en snabbvisit till lilla mamma för att hälsa god jul. Mamma har haft en dåsig dag och sover när vi kliver in i rummet. Barnen tar plats vid mammas sängkant. Syster Eva hjälper mig att väcka mamma. Se vem som är här, säger hon. Sara och barnen är här. Jag klappar henne på kinden och försöker söka hennes blick. Vem är det som är här mamma, frågar Eva igen. "Apa" får mamma ur sig. Torr i munnen av en infektion medför att jag fick heta just det. Inte något annat. Men mina barn skrattar fortfarande över att deras mamma fick heta "Apa" av mormor. Och nånstans kan jag kanske tycka att det var lite passande trots allt. 

Mamma vilar blicken på vart och ett av barnen men har inte längre förmågan att förstärka blicken med några kloka kärleksfulla ord. Detta fick bli mina barns sista möte med mormor. De fick säga hej då även om det egentligen bara var menat som ett  God Jul.

Mamma repar sig något efter att min lilla familj lämnat Sverige för solen i Thailand. Hon firar jul hemma omringad av sina barn och barnbarn. Efter jul får hon feber som vägrar ge med sig och hon blir sämre. Jag behövs för barnen i Stockholm och har inte riktigt möjlighet att fara ned till henne. Medan mina syskon messar mammas status via sms så kämpar jag med att få in en livesändning med Lance Armstrong. Och tar in och ut diskmedlet ur mitt kylskåp. Och letar bil. Glömmer att äta och sova och tappar helt förmågan att inhandla kattmat.

Jag hinner ner till mammas hand och får hålla den i hennes sista tre minuter i livet. Fick höra hennes sista andetag och dela sorgen med mina syskon, syskonbarn, släkt och vänner. Och med Londons transmission avdelning som ironiskt nog nästan tog livet av mig just den veckan. 

                           

Vi sex syskon samlas innan begravningen för att bära in kistan med mamma innan gudstjänsten startar. Att få hjälpa henne in till sitt andliga hem en sista gång är en fin tanke.  Jag var rädd för att känna tyngden, eller rättare sagt den uteblivna tyngden då mor blev en litet skal i slutet, men jag fick hjälp av syskonen, en rättighet man har som yngst:),  och behövde bara vidröra mitt handtag.  Det var en väldigt fin stund och ett sällsynt ögonblick att vandra in i stora Smyrnakyrkan utan åskådare och bara vara vi.

                                                    

Sedan följde en vacker gudstjänst med lite turbulens i  själva ingångs processionen då den reserverade bänkraden visar sig vara full när jag och de mina anländer som sist i barnaskaran.  Vi kan se det som ett enkelt räknefel. Tillsammans med ekvationen där jag, mina tre barn, min blivande och min exman får vandra fram tillsammans i kyrkan och ta ett sista farväl. Den räkneövningen förbryllade sannolikt några  men gladde desto fler, framförallt så var jag väldigt glad för att barnens pappa ville vara med och hjälpa dem i sin sorg. Och alla ekvationer ska väl enligt talesättet inte gå ihop.  Gudstjänsten avslutas med att mina bröder tillsammans med de äldste barnbarnen varsamt bär ut mammas kista. Och den 36- manna Ahdrian skaran vandrar i ett kärleksband efter.

Min lilla knäcktes av sorgen och vrålade så inte ens Smyrnabrass hade kunnat överrösta henne. Kom tillbaka mormor. Och fäktade med armarna när mor kördes iväg i bilen. Hon hade helt rätt. Mamma hade gillat att vara med på sin alldeles egna minnestund som följde.  Det var fyllt till bredden och mamma var helt i centrum. Det hade hon gillat men nu fick hon vara med som en salig andesjäl i salen istället för i en skröplig kropp.

                        Jag visste att rösten inte skulle bära en dag som denna. Så jag läste upp ett litet tal.

                                                             Stockholm den 31/1 2013

Mamma!

Jag är glad för att du fick leva ett rikt och härligt liv. Att du och pappa omslöts inte bara av oss barn utan även av en helt enastående vänkrets och församling. Men jag har svårt att uttrycka att ditt liv också blev långt trots att du fick leva över 79 år. Jag fick nämligen bara vara din i halva den tiden. Och mina barn endast knappt en tredjedel av min halva tid. Vi ville ha dig mer och jag vet att du ville det också. 

Nu ska inte mitt minnestal bli en matteexercis, även om jag vet att du gillat det. 

För det var just så. I mammas fart och fläkt så åkte lärande med av bara farten. 

Jag och flera här hyser sannolikt en stor förundran över mammas förmåga att upprätthålla just farten. Att trots benens oförmåga att bära henne på ett klokt sätt så lät mamma sig inte hindras. Hon satt där på sängkanten varje morgon och kämpade med flera olika sorters benstöd för att kunna sätta igång just den där farten. Och på kvällen var det samma procedur igen fast tvärtom. Att höra mamma husera nere i källan på Osberget redan vid fem på morgonen var mer regel än undantag. Och anledningen till att lilla jag ibland vaknade redan då, var för att hon sjöng någon sång medan hon tvättade, sydde, strök och manglade. Och tog i på någon hög ton så klart... Ibland gick jag upp och hjälpte mamma och sedan satt vi med nattlinnen över en kopp oboy i köket med ett tänt ljus. 

ALLT var möjligt för mamma. I gryningen hoppade hon upp på cykeln på vårt älskade Hönö och ner till hamnen för att köpa krabbor. Ut med alla krabbor på köksgolvet innan kokning så barnbarnen fick lite respekt för sjöliven...klippa gräset i papiljotter med ett durkslag hängandes på gräsklippehandtaget utifall hon skulle passera vinbärsbuskarna. 

Slänggungorna på Liseberg kräver förvisso ingen benstyrka men mamma har  på alldeles egen hand sannolikt fler genomförda turer på den åkattraktioner än hela Sveriges pensionärskår. 

Historierna om mamma är många och de är roliga.

Det var för pappa, mig och oss syskon, vänner och församling som hon ständigt presterade men då jag arbetade med mamma i ett år på Bräckeskolan fick jag också se att hon räckte till för fler. Vid flera tillfällen på väg från jobbet åkte vi hem till elever på invandrar täta Hisingen med extra böcker och lite samtal. Det var ju ändå på vägen resonerade mamma. Jag har också minnen av rykande heta våffeljärn och mumsande och glada elever i mammas  ”Svenska 2 sal” som platsen för extra stöd i skolan kallades på den tiden. 

Mammas förmåga att räcka till, initiera dussintal projekt och involvera så många som möjligt var en gåva. Och på något härligt vis så blandas generna från pappa Sven bland oss barn så en del projekt också blir färdigställda:)

Pappa och mamma var vår familjs nav. Ekrarna var vi barn, släkt och vänner. Vi barn har formats klokt med åren och på olika sätt under de senare åren fått pröva på navets uppgifter. Tillsammans så vet jag därför att livet kommer att rulla vidare. 

”Du är så lik Astrid” säger vi syskon till varandra ofta. I synnerhet när saker går för fort. Som tonåring så klingade inte de orden lika gott som de gör nu. Ni får gärna säga det till mig ofta. Och gärna till min lill- Astrid också. 

Jag älskar dig mamma, och dig pappa. Kärleken till Er kommer alltid att leva kvar trots att ni lämnat mig och oss. Tack för att ni gav mig en kärleksfull och fartfylld start på livet och framförallt tack för att jag fick bli så rik på så många syskon! Så räknar jag. 

            

Sedan fick vi en sådan där liten stund till. På måndagen kl 9 rullar barnbarnen fram mamma till sin viloplats. Och barnbarnsbarnen vid kistans ände gav lite extra fart. Precis som mamma alltid ville.

Alltid i din hand mamma. Jag tar nya tag. Din Sara.