Alla dagar räknas

LÖRDAG, APRIL 9, 2011 AT 7:28EM

Jag fick ett stort paket på posten. Det händer ju aldrig! ...eller Jo förresten. Men då är det paket från Boxer eller Bredbandsbolaget och innehåller nån utrustning jag ska bemästra, och det är inte alls lika kul som innehållet i just denna försändelse.

Jag har sedan högstadietiden levt mitt liv i tjocka roliga kalendrar. Det visste avsändaren av denna present mer än väl. I neonfärgens 80-tal dominerades innehållet av hjärtevännernamn, läxnoteringar, träning och matchtider, födelsedagar, barnvaktspass, sångövningar och så en del övertstrukna hjärtevänners namn....


På 90-talet blir noteringarna något seriösare. Föreläsningstider, tentor, resor och operationer samt flertalet telefonnummer till extraknäck för att kompensera CSN oförmåga att finansiera mig. För att i slutet av 90-talet övergå till anteckningar gällande hyreskontrakt, banklån, BVC tider, dop, mammagruppsträffar. Ifyllt med svart penna, sannolikt från Ordning och Reda. Det var en hastig "Replay" av mina första trettio levnadsår. De tio senare åren ligger i mobilen.


Sedan mobiltelefonens intåg så har dessa kalendrar inte haft plats i mitt liv och jag har inte varit helt nöjd med det. Det är liksom svårt att kreativt kludda lite glatt i Iphonen (som är rätt skön terapi när skallen snurrar) och mobilen blir också med automatik fylld av mötesinbjudningar och vardagsmåsten. Så lyxen i att nu fått en gigantisk kalender som varken piper eller blinkar och är totalt frikopplad från den så välfyllda jobbagendan, är så härlig.


Helt oskrivna blad för min lilla familj. Vi har bla noterat att vi hittat "Herr Kapten kortet" och att vi ska till USA i sommar. Att jag sedan skrev in att jag skulle köpa rullgardiner och sedan inte gjort det är en helt annan sak....

Paketet innehöll också en"onepiecedress" och en  puss och kram hälsning till "tante" Sara. Det är kärlek. Att jag får nått som håller ihop hela mig....


Har tidigare tänkt att mina äldre syskon är skyldig mig en hel tonårstid i barnvaktsersättning men vi kan säga att vi är kvitt nu. Lyckan i att ha syskonbarn, som nu blivit vuxna, täcker den tiden och mer därtill. Och då syftar jag inte till dressen:) Den glädje och omtanke de ger mig, tillsammans med nära vänner och fantastiska jobbkollegor, behöver jag för att bunkra upp kraft till att några dagar
senare packa varannanveckaväskan.  

Denna gång noterade jag att dragkedjan gått sönder. Väskan har åkt mellan pappa och mammas hem i snart två år. Så om nu dragkedjan på väskan har gått sönder. Hur står det då till med de liven som hör ihop med innehållet i väskan? 

Häromdagen tog vi hem Smillas senaste skapelse från fritids. Tiden för konstverk  i toarulleanda är nu förbi och ersatts av leraperioden Hon var jätteledsen för att den här lilla flickan hade blivit av med armen. Vi letade och fann faktiskt armen i botten på gympapåsen... Och jag lovade att laga den. Med bra klister så ska det gå men jag kan inte låta bli att tänka att jag bra gärna skulle vilja ha kvar den där "armen" den dagen varannanveckaväskan går iväg.

Att inte få hålla Smillas hand varje dag eller få höra henne resonera är inget man vänjer sig vid. Det är bara att acceptera. Men å andra sidan. Nu när jag bara ser, hör och rör vid dem varannan vecka så gör jag det SÅ bra. Å jag har blivit mästare i att förstärka och memorera känslan jag har när barnen är i min närhet så att den finns där hela tiden. Jag håller deras hand i mitt huvud varje dag, mer eller mindre.

Och när de där dagarna i kalendern kommer som tillhör pappa och som blir för tunga för mig då läser jag något tokigt de skrivit så jag får skratta. Som tex Melvins matteuppsats. Ja, du läste rätt. Uppdraget var att i en skrift få in så många tidstermer som möjligt. Och trots att rubriken är dramatiskt så tycker jag att Melle lyckats rätt väl med uppdraget.

Ta hand om Er alla!