Avslutar en hektisk lördag med Smillasfavoritsällskapspel Löjliga familjen. Jag fick inte ihop ett enda par. De vet hur man vinner mina kids... Men mot slutet kunde vi inte riktigt matcha alla paren och jag kunde inte låta bli att le när vi upptäcker att det är just Herr Kapten som saknas. (Även pojke snickare men det var inte lika roligt).
Jag lät fantasin skena iväg i en välbehövlig uppgradering av spelets karaktärer. Ensammamma Media ligger närmast till hands men spelet skulle sannolikt även kompletteras med t ex en Halvsyster Konsult, Pappas Pojkvän Psykolog eller Plastmamma Projektledare. Men så sköljde ensamheten över mig.
Även när jag är tillsammans med de tre som jag älskar allra allra mest så blir det läskigt ensamt emellanåt. Mitt mellan tvättstugan, kökssysslorna och rullgardinsmonteringen så vill de ha min uppmärksamhet. Och jag vill inget hellre än att ge dem just det. Se dem på riktigt och lyssna på deras funderingar. Man jag är en och de är tre. Jag hinner inte riktigt med. Dessutom tyngs jag av att jag valt dem men de har inte valt mig. Och jag vill bli vald.
Men jag är inte världens bästa mamma. Sen eftermiddag tog jag med dem alla tre till biltvätten. Det var så häftigt att se att även den blivande tonåringen fortfarande förundras över vad som sker i en biltvätt att jag förevigade ögonblicket. Det var sekunden innan han fattar beslutet att öppna bildörren mitt i tvättprogrammet och sekunderna efter att jag tappar fattningen. Det är så jobbigt att göra det när man ser sina barn så sällan. Och nu när vi sagt förlåt för de hårda orden som utväxlades tidigare så försöker jag le åt min lilla spjuver men det värker fortfarande att jag for ut mot honom. Det var ju trots allt bara min bil...
Det var 10 år sedan samma lilla spjuver fick frågan på dagis om han visste vad tålamod var och modigt vågade svara att han inte visste men fyllde snabbt i att det måste vara något riktigt viktigt för att hans mamma brukade tappa det...
Jag parerar rollerna som både Herr och Fru trädgårdsmästare, snickare, fotograf, bagare, frisör och andra mer moderna konsultinriktade professioner mer eller mindre tillräckligt. Barnen har lärt sig att mamma inte alltid hinner. Och jag måste tro att det bidragit till att det finns en hel del saker de lärt sig och faktiskt gillar att göra på egen hand. Melvin tog på eget bevåg fram dammsugaren i veckan när han spillt ut flingor och jag har blivit erbjuden ett tjugotal av Smillas specialdrinkar bara det senaste dygnet.
Och då lät hon sig inte hindras av att jag placerat huvudingrediensen iste på översta hyllan i kylskåpet.
Det är inte enkelt att vara förälder i en helfamilj heller. Det vet jag. Barn är duktiga på att spela ut föräldrar mot varandra. Men det fina med att vara helfamilj var att man kunde dela med sig av det man upplevde med barnen till en som man visste älskade dem lika högt. Det var lyx.
Som att Melvin idag tejpade ihop sina ben med slitstark hockeytejp och ville testa på hur det var. Eller att han nu sent på kvällen, influerad av mammas bokhandelsbesök tidigare på dagen (bad dem alla tre välja en bok som de verkligen skulle fastna för efter drösvis av böcker de inte tagit sig igenom), stolt visar mig den ultimata boken som inte bara redogör för all fakta om ett djur utan även visar var det lever. Hans djurintresse kombinerat med hans nyvunna reseintresse.
Sedan finns det andra inte lika fina stunder som jag skulle behöva dela med mig av. Som fikastoppet i solen på Långbro Värdshus när de stora pojkarna har lillasyster som sittdyna och hennes "Mitt huvud knäcks" ekar över den annars så rofyllda miljön.
Jag skulle bli så glad om det kom ett manifest till en del skilda föräldrars vänner också. Det går att bjuda hem en halv familj till ett helt hem. Hur löjlig den lilla halva familjen än är. Det måste gå för barn ska inte behöva sakna mer än de nu redan tvingats sakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar