Saker och ting som behöver rot gror när de mår gott

MÅNDAG, APRIL 25, 2011 AT 9:25EM

Reser en del i mitt jobb. Flyger och far. Det är precis orden för vad som sker. Jag flyger och far såpass mycket att jag inte ens noterat att det inte längre är en tjusig flygvärdinna som står i gången strax före takeoff och demonstrerar vad vi ska göra om flygplanet tänkte störta utan det är numera en animerad historia på en TVskärm.

Innan jag vågade sätta på min just avslagna telefon för att ta denna bild så har denna lyckliga lilla mamma sjungande, trallandes och så klart leende trätt på sina små barn både livräddningsvästar och syrgasmasker. Jag kan förstå att de inte behöver göra filmen panikartad men måste hon se så himla nöjd ut? Som här, precis efter hon skickat iväg sina barn på uppblåsbaranordning och själv ska sig till att hoppa. Nej, då var det bättre förr. Då kunde man i allafall känna flygvärdinnornas obehag även om obehaget framförfallt relaterades till att ingen uppmärksammade dem. Att de bara stod där och fäktade med armarna och blev svettiga i sina små kostymer.


Att flyga och fara är inget annat än obehagligt och då syftar jag inte till risken att störta. Jag missar dagar där jag försöker slå rot i min vardag. Det går inge vidare på hotellen i Köpenhamn även om jag försökt göra en del intryck såväl som avtryck.


Mitt påsklov med barnen i mitt barndoms Göteborg blev en liten rotslagningsprocedur. Framförfallt så vill jag att mina barn ska veta vad som format mig i min uppväxt så att de åtminstone har en rimlig chans att förstår sig på mig. Så att barnen får göra studiebesök i Smyrnakyrkan och söndagsskolan är ett måste. Detta lov var det Smillas tur och hon var enormt taggad och det trots att hon ändå inte bar stickiga strumpbyxor som verkar vara synonymt med förmiddagsmöten på 70talet. Hon parerar de luriga fällstolarna alldeles ypperligt och dinglar med benen i takt med Smyrnabrassmusiken. Även om hon utbrister att hon i all världens namn inte kunde tro att det fanns så många olika storlekar på trumpeter och då egentligen inkluderade alla varianter av blåsinstrument under just namnet trumpeter. Men barn brukar göra livet enklare.


Hon knäpper händerna hårt runt mina när de är bön och blänger ilsket på mig och väser att jag "slarvber". Vid efterföljande parentation så skrattar hon så hon skakar för att mannen som de förmedlar har "gått vidare" heter Leif. Det kan ju ingen heta säger hon mellan skrattsalvorna. Och vidare till vart då?  Sedan är det dags för söndagskola i församlingsvåningen och jag följer med. Vi får välkomstklistermärke. Sedan är det bibelbingo. Flanelografens tid är uppenbarligen över.  Karskt lufter hon upp handen redan vid första frågan gällande vad människan som kom till jorden efter Adam hette? Söndagsskolefröken skänker mig ett förstående öga för att kolla att det är ok att hon ger Smilla chansen. Men jag hinner inte öga tillbaka förrän Smilla har svarat "Maja". Låååång tystnad. Men hon hade ju helt rätt. I vår värld så var det våra vänners barn "Adam" som kom först ut av tvillingarna, följt av syster Maja. Det är precis lika självklart hos oss som att ingen heter Leif i vårt umgänge.


Efter gudstjänsten hälsar vi på mormors väninna. Hon heter Hervor men mina pojkar har sedan hon besökte oss i det av McDonalds sponsrade Starwarsåret 2003 kallat henne för just Starwars. Hervor och Leif heter liksom ingen i deras kretsar skola, dagis, fritids...inte ens i fotbollen trots att klubben rekryterar i ett större upptagningsområde än just Mälarhöjden.


Nej, hem till Smillas planhalva och spelet Monopol. Pussel, Nya Finans och Monopol. Det spelen har format mig. Eller nej, det var inte riktigt sant. Jag blev oftast utmanövrerad av mina äldre syskon i de affärsmässiga spelen och därför blev att just pussla-min gebit. Men jag var alltid med från start och förstörde så mycket jag bara kunde.


Jag hade inte spelat denna senaste versionen tidigare och döm av min förvåning när jag fick 2 miljoner kronor varje gång jag passerade gå. Dessutom hade den gamla kängan ersatts av rollerblades. Att pengarna blåste iväg från banken var femte minut tyckte barnen bara var roligt. Önskar att jag kunde känna detsamma...

Vi slog lite rot i min gamla skola också. Gamla Påvelundsskolan står kvar i samma gula färg. Jag berättade för barnen om vad vi gjorde på rasterna och visade dem vart jag gick när jag var ledsen och var jag stod när jag var glad. Glädjen infann sig framförallt på en slags herrepåtäppan-ställning som jag, yngst av sex barn, hade en tendens att bemästra. Men den så skrämmande skolan, de grusiga gångarna och de skräckinjagande staketet såg så litet ut. Hela Påvelund hade liksom krympt.


Vuxet och något trädgårdsskadad noterade jag också att de små, små buskarna och träden runt mitt barndomshus blivit så stora att de numera skulle vara det perfekta gömställena för gömme eller burken. Nu, trettio år retsamt  försent! Men jag och växterna har uppenbarligen växt till oss. De ting som behöver rot gror när de får må gott.

Ibland så rycker vi ju loss rötterna. Som i fallet påskris. Men med min mammas gamla påskpynt påminns jag om mina barndomspåskdagar och till det kan jag nu addera barnens hemmagjorda flörtkulakyckling. 


Även förkläden från förr får nytt liv i påsktider. Jag skulle behöva samtliga av dessa sju ambitiösa män med mig till jobbet i morgon. En karl för varje arbetsdag jag varit borta och nu av någon märklig anledning måste arbeta igen. Eller så kan jag bara med dem fara och flyga...

Trots att ting förändras och får nya dimensioner så finns det rätt många saker som jag tycker minst lika mycket om som när jag var barn.  Det gäller bara att inte växa till sig för mycket.

Att fara och flyga i jobbet samtidigt som jag lagar och lappar ihop min lilla familj går inte riktigt hand i hand. Och framförallt så glömmer jag helt bort att snickra ihop mig själv. Och jag behöver fler rötter än på kontoret och restaurang Riche även om människorna som jobbar på båda dessa ställen känner mig väldigt väl. Helt slut efter en veckas semester är ironi om nått men inombords är jag fullladdad. Att vara med nära och kära i Göteborg är gött. Riktigt gött!

Alla dagar räknas

LÖRDAG, APRIL 9, 2011 AT 7:28EM

Jag fick ett stort paket på posten. Det händer ju aldrig! ...eller Jo förresten. Men då är det paket från Boxer eller Bredbandsbolaget och innehåller nån utrustning jag ska bemästra, och det är inte alls lika kul som innehållet i just denna försändelse.

Jag har sedan högstadietiden levt mitt liv i tjocka roliga kalendrar. Det visste avsändaren av denna present mer än väl. I neonfärgens 80-tal dominerades innehållet av hjärtevännernamn, läxnoteringar, träning och matchtider, födelsedagar, barnvaktspass, sångövningar och så en del övertstrukna hjärtevänners namn....


På 90-talet blir noteringarna något seriösare. Föreläsningstider, tentor, resor och operationer samt flertalet telefonnummer till extraknäck för att kompensera CSN oförmåga att finansiera mig. För att i slutet av 90-talet övergå till anteckningar gällande hyreskontrakt, banklån, BVC tider, dop, mammagruppsträffar. Ifyllt med svart penna, sannolikt från Ordning och Reda. Det var en hastig "Replay" av mina första trettio levnadsår. De tio senare åren ligger i mobilen.


Sedan mobiltelefonens intåg så har dessa kalendrar inte haft plats i mitt liv och jag har inte varit helt nöjd med det. Det är liksom svårt att kreativt kludda lite glatt i Iphonen (som är rätt skön terapi när skallen snurrar) och mobilen blir också med automatik fylld av mötesinbjudningar och vardagsmåsten. Så lyxen i att nu fått en gigantisk kalender som varken piper eller blinkar och är totalt frikopplad från den så välfyllda jobbagendan, är så härlig.


Helt oskrivna blad för min lilla familj. Vi har bla noterat att vi hittat "Herr Kapten kortet" och att vi ska till USA i sommar. Att jag sedan skrev in att jag skulle köpa rullgardiner och sedan inte gjort det är en helt annan sak....

Paketet innehöll också en"onepiecedress" och en  puss och kram hälsning till "tante" Sara. Det är kärlek. Att jag får nått som håller ihop hela mig....


Har tidigare tänkt att mina äldre syskon är skyldig mig en hel tonårstid i barnvaktsersättning men vi kan säga att vi är kvitt nu. Lyckan i att ha syskonbarn, som nu blivit vuxna, täcker den tiden och mer därtill. Och då syftar jag inte till dressen:) Den glädje och omtanke de ger mig, tillsammans med nära vänner och fantastiska jobbkollegor, behöver jag för att bunkra upp kraft till att några dagar
senare packa varannanveckaväskan.  

Denna gång noterade jag att dragkedjan gått sönder. Väskan har åkt mellan pappa och mammas hem i snart två år. Så om nu dragkedjan på väskan har gått sönder. Hur står det då till med de liven som hör ihop med innehållet i väskan? 

Häromdagen tog vi hem Smillas senaste skapelse från fritids. Tiden för konstverk  i toarulleanda är nu förbi och ersatts av leraperioden Hon var jätteledsen för att den här lilla flickan hade blivit av med armen. Vi letade och fann faktiskt armen i botten på gympapåsen... Och jag lovade att laga den. Med bra klister så ska det gå men jag kan inte låta bli att tänka att jag bra gärna skulle vilja ha kvar den där "armen" den dagen varannanveckaväskan går iväg.

Att inte få hålla Smillas hand varje dag eller få höra henne resonera är inget man vänjer sig vid. Det är bara att acceptera. Men å andra sidan. Nu när jag bara ser, hör och rör vid dem varannan vecka så gör jag det SÅ bra. Å jag har blivit mästare i att förstärka och memorera känslan jag har när barnen är i min närhet så att den finns där hela tiden. Jag håller deras hand i mitt huvud varje dag, mer eller mindre.

Och när de där dagarna i kalendern kommer som tillhör pappa och som blir för tunga för mig då läser jag något tokigt de skrivit så jag får skratta. Som tex Melvins matteuppsats. Ja, du läste rätt. Uppdraget var att i en skrift få in så många tidstermer som möjligt. Och trots att rubriken är dramatiskt så tycker jag att Melle lyckats rätt väl med uppdraget.

Ta hand om Er alla!