Det hade varit några riktigt pressade dagar. Rapporterna kring mammas tillstånd i Göteborg via samtal och sms från mina syskon var en nödvändighet men så här i efterhand, övermäktiga att få när man är på avstånd. Maktlösheten förstärktes med varje mil som det var, och fortfarande är, mellan mitt barndoms Göteborg och mitt nuvarande hem i Stockholm.
Tidig torsdag, den 17:e januari för exakt ett år sedan, sitter jag en buss på väg mot att träffa nordiska kollegor i metropolen Sunne. Jag får ett sms från syster Eva om att syskonen samlats kring mammas bädd. Hon har hastigt blivit sämre och har inte långt kvar.
Och så händer som följer, som det gör när man är i sorg och chock. Och på en buss.
Jag googlar "döden" och läser kvickt in hur det egentligen går till när kroppen slutar fungera. Orden trillar överstyr för mig och inget jag läser registreras så jag ringer bror som arbetar för räddningstjänsten och ber honom sakligt redogöra varje steg i hur kroppar somnar in. Hans information lugnar mig och jag kan någorlunda sansat samla en vettig tanke kring huruvida jag eventuellt kan hinna ner till mamma och få vara med att ta farväl.
Välkommen till Örebro läser jag på en skylt vid vägkanten. Jag ringer några samtal och får hjälp att boka ett tåg till Göteborg. Jag går fram till chauffören och undrar om han kan köra åt sidan, jag vill kliva av. Jag blir avsläppt vid stationen och får världens alla goaste kramar och tankar med mig från mina kollegor och vänner jag lämnar i bussen.
Tåget från Örebro till Göteborg tar en evighet. Jag åker bakåtvänd, i linje med mitt sinnestillstånd, och studerar molnen. Jag undrar i vilken av ljusgliporna som uppstår i skyn som kanske pappa öppnat upp för att mamma ska få komma. Minnen av mamma spelar revy, komponerat av rälsens dunkande spelas bilder från tiden med min friska mamma, och bilder med den glada och barnens, stolliga, mormor. Och så avbryts de vackra tankarna av abrupt tåg-vissel, tjut och ding, ding, ding. Jag rycker till varje gång. Som att ljudet uppstår för att mamma dött och jag inte hann till henne. Jag sneglar upp mot den molntunga skyn för att försäkra mig om att inget moln öppnades och viskar inombords att hon är kvar. Jag kan inte urskilja om vattnet som når SJ:s tågruta är mina tårar eller om det är regnet. Folk kliver av och på tåget och de som slår sig ner i min närhet ställer inga frågor. Med blicken ger de sin förståelse och medkännande. Respektfullt möter de mig och mina tårar, som dränker mitt ansikte, tröja och SJ:s ruta, lika tyst som tårarna fälls.
14:00 rullar tåget in på centralen i Göteborg, samma sekund som dörrarna öppnas når mina fötter perrongen. 14:01 kliver jag in i en taxi där jag dessvärre inte har sinnesnärvaro att uppge adressen till mors ålderdomshem. Taxichauffören radar automatiskt upp responsen att han kör ingenstans utan adress. Jag snörvlar och han vänder sig om och möter min ledsna blick och startar bilen och tar själv reda på vart Åkershus ligger efter att jag harklat ur mig att min mamma just dog- eller så gör hon så alldeles strax. Jag vill så gärna hålla hennes hand, säger jag, och det räcker.
Till min mammas ära tangerar chauffören omedvetet min kära mors rekord i omdömeslöshet i trafik, 14:10 är jag vid hemmet, någon minut senare kliver jag in i mammas rum och fattar hennes hand. Två minuter därpå tar mamma sitt sista andetag. Jag fick vara där. Och jag fick hålla hennes varma hand. "Sara är här" sa samlingen av nära och kära när jag klev in och kanske var det så att mamma väntade in mig. Jag kan väl få tro att hon ville så trots hennes tillstånd. Eller så kan man vända på det och säga att det var Sara som fick mamma att dra sin sista suck. ( Jag vill ju inte att ni ska bli för ledsna när ni läser min text.)
Min mamma och pappa tog hand om mig. - Sara den rara som gud ska bevara så inte katterna tar'a", var ramsan mina föräldrars vänner skapade. - Den där lilla illbattingen, nummer sex och sist i ordningen av alla Ahdrians. - Den enda av barnen som vi gav två bibliska namn men som det ändå gick som det gick med var en annan ramsa. Pappas bästa misstag var jag visst också. Men de tog båda god hand om mig.
Och det förstår ni, att när de där händerna i orden "tar hand om" släpper taget, det är då man förstår vad omsorgen betydde. För det är sorgligt nog först när handen inte finns där som" att sakna" blir verklighet.
Du fattas mig mamma och du fattas mina barn. Jag är vuxen och har iallafall förståendet att teoretiskt veta vart fötterna ska ner efter din bortgång, även om gravitationen spelar mig ett spratt ibland. Men mina barn- dina barnbarn- de är fortfarande för små för att inte ha en mormor.
Tack för alla ljusa minnen. Och extra tack för äggost, pepparkaksbröd och flädersaft hälsar dina barnbarn.
Ta hand om Er vänner,
Sara
 |
Mamma Astrid och liten Sara i en av dussintalet mössor.
Det här med att barnmössa ska täcka öron gällde inte tidigt 70-tal.
|
Mormor och liten Elliot
Mormor och liten Melle
