Lennart rullas in sist och han passar på att charmigt kamma sig lite hastigt i farten. Det är tid för lunch på avdelning 86 på Flatås kortidsboende. Vad har damerna gjort idag då frågar han glatt och tittar runt på samlingen pensionärer som likt honom körts in i rullstolar och placerats runt det furufärgade matbordet. Han vandrar runt bordet med blicken och ger samtliga dementa pensionärer en rättvis chans att svara. När han är klar med sitt varv intar han ståtlig matposition och utbrister "Ingenting, har ingen gjort någonting i dag". Han sjunker besviket ihop och avslutar... "Så kul ni är då".
Jag sitter vid ett separat bord bredvid och försöker om möjligt samla mig för att ta in det faktum att det är min mamma som sitter bredvid mig i rullstol och att hon faktiskt tillhör sällskapet i rummet. Jag ler åt Lennarts utspel och tar en hakklapp och fäster om halsen på mamma. Hennes arm hänger märkligt stel på vänstersida och hon nickar när jag frågar om jag ska hjälpa henne att äta.
Det är höst i Göteborg. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med blicken mellan mors tuggor så jag fladdrar iväg till trädet som vinden bitit tag i utanför istället. Jag noterar gula löv som precis förlora fästet.. Och bestämmer mig för att jag inte ska gråta. Min äldsta och yngsta är med mig och jag förstår att de studerar mig med lika vaksamma ögon som de noggrant bevakar sin mormor. Var är min mamma? Vart är barnens mormor?
Precis som löven så har min mamma tappat fäste från trädet. Tyvärr så försvinner liknelsen med de vackra löven vid själva landningen. Men sedan är nog mors och bladets kretslopp detsamma. Med skillnaden att det kommer ingen ny mamma. Ingen ny mormor. I alla fall inte till mig eller till mina barn.
Kyckling eller köttfärslimpa Svea? Köttfärslimpa eller kyckling Lennart? Sås? Lingon? Grönsaker? Saft eller öl Signe? Nej men somna inte med gaffeln i munnen Inga. Hallå, somnade du? Nej, Ingegerd duken är ingen servett. Sluta dra, den är för stor för att ta i knät. Smilla skrattar högt åt tokigheterna som spelas upp i matsalen och när hon gör det så ler min lilla mamma. Och plirar med ögonen för att visa att hon också tycker att det är lite tokigt här.
Jag vandrar från hemmet med tungt hjärta och med förvirrade praktiska tankar kring att jag gör klokt i att ta reda på lite mer vad jag verkligen tycker om att äta så att det inte blir så krångligt när det är tid för mig att checka in på hemmet. Köttfärslimpa ska jag öva att säga. Öl. Och saft.
Dagen efter besöker jag mamma igen. Hon får syn på mig genom glasrutan från matsalen där hon placerats runt matbordet för lunch igen. Jag ser henne med munnen forma "Sara" och hela ansiktet lyser upp. Jag blir varm av lycka. Jag är ju uppväxt med en gedigen skara syskon och vanligast blivit kallad Åsa, Sara, Jonatan i ett svep då vi ofta tilltalades i grupp. Så klart att mamma levererar korrekt namn nu på ålderdomshemmet. Fattas bara annat när hon har haft över 41 år på sig att öva.
Vi rullar ut i korridoren. Hon tar min hand och försöker göra sig förstådd. Hon undrar var hon hamnat och även om inte orden uttrycks så visar ansiktet oro. Hon försöker resa sig upp ur rullstolen och blir frustrerad när hon inte vet vad hon vill. Hon grimaserar för att visa att hon egentligen är arg men kommer på sig själv att hon beter sig tokigt och skrattar istället.
Det är från min mamma jag ärvt förmågan att köra bil med högsta ljudet på stereon. Hon har alltid varit glad i musik. Tendensen att vinkla backspegeln mot sig själv ärvde tack och lov inte någon av oss. Jag vill spela musik för mamma och fipplar upp min telefon. Löftena kunna ej svika, nej det står evigt kvar.. finns faktiskt på Spotify tillsammans med flera andra sk läsarsånger. Och mamma sjunger. Varenda ton och ord får hon till. Jag brister i gråt, min systerdotter Sofia likaså och då orkar inte heller våra små tjejer som är med oss hålla inne tårarna längre. Vi spelar Blott en dag ett ögonblick i sänder och tiden står helt stilla. De dementa damerna som har vankat av och ann i korridoren kommer och sätter sig tillsammans med oss. När musiken tystnat tittar mamma på min dotter och säger : Smilla, inte gråta. Det vill jag inte.
Så blir jag arg för att de där sångerna som jag aldrig begrep mig på satt så långt inne i min mamma. Och att istället för att få några sista kloka råd och tankar från min mor så får jag hålla tillgodo med Einar Ekberg och hans andliga sånger...
Jag vill att mina barns mormor ska finnas där och hjälpa dem att traggla matten när mina förklaringar inte räcker till. Att hjälpa mig att instruera dem hur man skriver en uppsats på ett begripligt sätt därför att en del mentorer i Björklunds kunskapslyft får husera i klassrummen trots att det har big "F" i det väsentliga ämnet pedagogik. Jag vill att hon ska visa dem hur man rensar fisk och att även gamla tanter kan åka slänggungor.
Ja, det är en beskärd del av smärta som tagit form under hösten i en annars så glad och lycklig mig. Saknaden gör sig påmind på annat vis när man inte bor nära. Som att finna mitt gamla hemnummer i lillans ärvda lusselinne och till det vetskapen att vi aldrig mer kommer att kunna prata med varken pappa och inte heller nu längre min mamma i andra änden av det numret. Det var ju där de alltid fanns att tillgå. Även om det emellanåt ringdes alldeles för mycket från just det numret så var ju vetskapen att de fanns till hands min trygghet.
Mamma har nu fått ett litet fint möblerat rum på hem i Näset. Det vet jag för att min syster Eva förstår att jag tycker att det är jobbigt att vara på avstånd och därför messat bilder på varje vinkel av rummet.
Och som berättar att mamma gråtit och bestämt sig för att åka till Stockholm nu på torsdag eftersom Smilla ska vara Lucia. Men sedan hoppas jag att hon inte tänker på allt hon inte längre förmår att göra utan fokuserat på vad hon ska beställa vid nästa matstund så att det blir riktigt gott. Och att hon en dag får möjlighet att förmedla att hon gjort något kul om någon pigg och glad person på hemmet får för sig att fråga. Eller kanske hon kan sjunga en sång.
Sedan tror inte jag att himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna och resten av refrängen men däremot de som tror ska finna. Snart du ju hemma är. Det som du trodde här. Det är fint att ha tron på de löftena fastän du far så illa. Det blir bra lilla mamma. Vi barn behöver bara vänja oss vid tanken och verkligheten att du inte finns där för oss längre.
Mammas gamla hushållsassistent går på högvarv här hemma och hennes pepparkaksbrödrecept är redan tillrett tre gånger med dubbla satser och det innan andra ljuset tänts. Receptet har dessutom varit underlag för Melvins engelska läxa och därför nu även översatt och spridd på Mälarhöjdens skola.
Blott en dag ett ögonblick i sänder- Å vad tröst evad som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer. Skulle jag som barn väl ängslas då. Jo, det gör jag ser du. Jag ängslas. Men jag har en mängd syskon, släkt och vänner som hjälper mig när ängslan tar överhanden. Tack för att du gett mig så många runtomkring mig.
Det behöver just jag.
God Jul alla vänner. Glöm inte att ta hand om varandra. Kram
