Han fumlade med sidenbandet som låg där och vilade på bordet och hans vackra händer distraherade mig från att lyssna till vad det nu egentligen var som han försökte säga. Bandet hade några timmar tidigare knutits vackert runt en linneservett. En servett som först tvättats, pressats och vackert vikts av restaurang La Sostas personal för att pryda aftonens middagsdukning för att sedan hamna i mitt knä för att skydda mig och min klänning från fläckar. Vilket för övrigt, och i sammanhaget helt oväsentligt, sällan lyckas till VIA tvättmedel eller Unilevers stora glädje. Och så smyger han ihop det lilla bandet på mitt vänstra ringfinger medans han fortsätter prata. Vänta stop nu. Vad är det du säger?
Bandet har fastnat och han tystnar. Hallå, Jörgen Brorsson, friar du just till mig eller rekar du bara läget? Han tar sats. - Sara Ahdrian, vill du gifta dig med mig?
Tystnad följs av nervöst garv i Jörgen-tonart och så tårfyllda ögon. Jag rodnar. Samtliga mina 173 centimetrar blir tyngdlösa och i ett sådant tillstånd finns inga ord. Jag med min svada. Som vi tittat på varandra de tio senaste månaderna i samstämmigt oförstånd och skakat på huvudet, förundrats över de obeskrivliga känslorna som växt fram för varandra och undrat när det ska stilla sig. Så ofta som vi sagt "det är inte sant". När ska händer, huvud och kropp bli normala igen? När ska vi kunna tänka vettiga tankar igen och börja bete oss som folk?
Ledsen att behöva säga det, men nu går vi över från en förtrollad förälskelsefas till en sannolikt inte mer sansad förlovningseufori. Varken jag eller min blivande make har fått leva den vackert och ömt vikta servettens liv. Det är sannolikt en av anledningarna till att vi skakar på huvudet i "det är inte sant" tempo allt som oftast. Och en av tusen anledningar till att jag några sekunder efter hans kraftansamling svarar "JAAA, det vill jag".
Jörgen. Min älskade Jöjje. Jag älskar att du låter mig få stå på dina fötter när vi dansar. Jag älskar att ingen av oss har omdöme att sänka musiken och att vi så sällan får med oss allt vi har för avsikt att handla i mataffären. Att vi överväger att köpa blyertspenna med gammalt hederligt sudd på toppen för lördagens melodikryss är fortfarande lite läskigt, men än så länge är det ju bara en tanke. Å det är väl just det. Vi delar allt inklusive tankar. Vilket gör att jag trots min livsresa fullständigt orädd går in i ett äktenskap och framtid med dig. Det finns många i vår omgivning som nickat i liknande"det är inte sant" tempo som oss, vid tanke på oss två som "vi". Och förhoppningsvis så blir de smittade av vår kärlek snarare än drabbas av kronisk huvudvärk av allt nickande.
Jag tror inte att det läses några bloggar i himmelen men jag är rätt säker på att våra kärleksfulla tankar och omsorg för varandra nått sin väg fram till min pappa i sin himmel. Det måste vara så eftersom du och jag fortfarande svävar uppe i det blå....Pappa Sven nickar hälsosamt instämmande och jag tror tom att han lite försiktigt stampar fötterna i vår glädjetakt.
Du gör mig hel. En obeskrivlig känsla efter att i servett-termer varit tillknycklad. Jag e din. I nöd och lust. På vilken frekvens, i vilken takt och tempo som än må komma i vår väg. Så dansar jag med dig.
fick gro...
"Vi"
Jörgen. Min älskade Jöjje. Jag älskar att du låter mig få stå på dina fötter när vi dansar. Jag älskar att ingen av oss har omdöme att sänka musiken och att vi så sällan får med oss allt vi har för avsikt att handla i mataffären. Att vi överväger att köpa blyertspenna med gammalt hederligt sudd på toppen för lördagens melodikryss är fortfarande lite läskigt, men än så länge är det ju bara en tanke. Å det är väl just det. Vi delar allt inklusive tankar. Vilket gör att jag trots min livsresa fullständigt orädd går in i ett äktenskap och framtid med dig. Det finns många i vår omgivning som nickat i liknande"det är inte sant" tempo som oss, vid tanke på oss två som "vi". Och förhoppningsvis så blir de smittade av vår kärlek snarare än drabbas av kronisk huvudvärk av allt nickande.
Jag tror inte att det läses några bloggar i himmelen men jag är rätt säker på att våra kärleksfulla tankar och omsorg för varandra nått sin väg fram till min pappa i sin himmel. Det måste vara så eftersom du och jag fortfarande svävar uppe i det blå....Pappa Sven nickar hälsosamt instämmande och jag tror tom att han lite försiktigt stampar fötterna i vår glädjetakt.
Du gör mig hel. En obeskrivlig känsla efter att i servett-termer varit tillknycklad. Jag e din. I nöd och lust. På vilken frekvens, i vilken takt och tempo som än må komma i vår väg. Så dansar jag med dig.
Två...
Kram
