Att skilja sig och låta tre barn byta hem varannan vecka stod inte i manualen till mitt liv. Det var inte en noga övervägd strategi som skulle sättas i verket när väl barn, hus, bil, terass, lövsug, studmatta och villalarm var på plats. Nej, så var det faktiskt inte. Om det nu finns någon som undrat. Att skiljas är att dö en smula är ett ordspråk lånat från franskan. Att repa sig efter en skilsmässa är att samla ihop smulorna och orka baka nytt igen. Det är ett uttryck som ni kan få låna av ingen annan än mig.
Klart att någon i världens tätaste baguette-land myntar ett sådant uttryck. Och kanske gick den personen liksom mig och tänkte i brödbakartermer. För själva återhämtningen är faktiskt inte så olikt konsten att baka bröd. Båda företeelserna kräver tålamod och tid.
Ett general fel vid bakning är att man upptäcker att man saknar en väsentlig ingredients trots att man satt igång. Minst lika vanligt är det nog att röra deg både för löst och för hårt. Sedan kanske det inte är lika vanligt att man missbedömmer sin egen förmåga att uppskatta ett decilitermåtts storlek. Men det händer också. Det kan också inträffa att plastbunkar ställs på varma plattor i bara farten och slutligen så kan det även bli så att barn faktiskt kan snora ner hela degen genom att luta sig lite snett över degen vid en av otaliga nummer av kraftiga förkylningar och precis nysa i samband med ett riktigt kraftigt kaveltag.
Jo, jag har en del erfarenhet av brödbak men framförallt så vet jag att inget bröd växer till sig om inte jästen får frodas i rätt temperatur. Men det luriga med både brödbak och återhämtning är att man aldrig riktigt kan förutse resultatet. När ska brödet egentligen ut ur ugnen? När exakt är man klar?
Plötsligt en morgon ställer jag fram två koppar och inväntar morgonte tillsammans med någon som mäter över 1.65! Strax före sju en vanlig torsdagmorgon lämnar 1.85 min lägenhet och en minut över sju visslar jag tillbaks honom ifrån mitt köksfönster. Och så kastar jag fumligt ut nått kvarglömt. Han tar lyra, ler charmigt, och skrattar sedan högt men något tankspritt tillbaka. Sedan vänder han ner blicken och vinkar.
-VEM viftar du till frågar jag. Till dina grannar svarar han.
Och så har ännu en tokig story fått fäste i detta hus. Men ingen är förvånad. Fast jag inte haft hjärnceller nog att ta in att stora kärleken varit närvarande i mitt liv i några år så hade mina grannar förstått. (Att de sedan har lite problem med att ta in hur man återvinner sopor är en helt annan sak, men att fatta vem som är glad i mig är de stjärnor på. ) Fast de fick ju en del vägledning. Enligt uppgift har vi bl a setts i ett försök att somna ute på studsmattan. Den är också placerad i höjd med våning ett.
Så nej, jag hade nog sett mig själv på jäsning ett tag till så att säga. Men det är ju inte riktigt så det fungerar när känslor av kärlek tar över kropp och sinne. En gigantisk överdosering av både socker och bakpulver. Varmluftsugnen på fullt pådrag och ett himlans provtryckande på kroppens alla sinnen. Inget som i närheten kan relateras till den sakliga informationen i min barndoms Vi BAKAR & LAGAR MAT.
Men jag är inte den enda som blivit provtryckt. Ett spontanmöte mellan mig och kärleken i mellandagarna växte inom loppet av fem minuter till möte med mig och två av mina bästa väninnor. För att inom loppet av en halvtimma uppgraderas till sammankomst med min äldsta syster, tre svägerskor och en brorsdotter. Det är ju liksom mumman av en jury. Och han klarade det. Eller så vågar han inte annat.
Däremot så har vi en del andra jurymedlemmar som inte riktigt tryckt så att säga. En liten tjej som ägnat en stor del av sin jurytid (december) i en garderob. För att hon behövde tid. Tid som vi alla nog behövt för att vänja oss vid allt det nya.
Jag rodnar fortfarande av alla fina ord om mig som människa som han är så fantastisk på att uttrycka. Jag sliter tillbaka mina kassar som han vill bära åt mig när vi handlat, och tappar helt räkningen när han avbryter mig i affären för att föreslå nått smarrigt att ha till vad de nu var...Och just som jag blivit en sådan fena på att både byta torkarblad och fylla luft i däcken... Just som "jag kan själv" har blivit ett default läge för mig så är någon annan är där och tänker och fixar för mig. Men mina störningar är enkelt justerbara. För jag är vuxen. Det är en helt annan sak för en liten 8-åring.
Det finns ju vissa inslag i livet som är utbytbara. Så är dock inte fallet med en mor och en far. Lilltjejen har skrivit en fantastiska fin berättelse när hennes liv var som mest kaotiskt. Det handlar om hennes mamma och pappa i form av mjölk och Oboypulver och henne själv i egenskap av en sked som ska röra ihop det där två bra ingredienserna till nått så fantastiskt smarrigt som just Oboy. Det är bara det att någon häller grädde på i mängder. Och ingen vill ha för mycket av det för då smakar inte chokladen gott. Pappas tjej var redan grädde nog så att säga. Och ingen har frågat henne hur mycket hon egentligen orkar röra...
Så mamma får inte hjärta nån, bara så att ni vet det. Pappa var först att skaffa ny och det var bra för han hittar ingenting hemma. Men du mamma har full koll och har du inte det så har du ju mig... Jo, det har krävts förhandlingar i flertalet lägen där en man över 1.85 har varit inblandad hos oss den senaste tiden.
Men om vi inte rör för löst eller för hårt, eller måttar ner orimliga proportioner av alla nya ingredienser, så har vi tillsammans faktiskt kommit fram till att mammas nya kille är något riktigt bra.
En klar fördel är ju att mina tre nu slipper att kramas sönder då mina kramar numera även kan få lindas kring en kropp som tål lite mer. En annan fördel är att vi kan få in en spelare till på Wii. Jag har haft det liiite tufft där i några år nu.
Först vart hon sur för att han skulle komma till stan. Fem minuter senare vill hon att jag ska komma och titta på den snygga gubben hon gjort till hennes lag på Wii.
Allt är bättre nu. Hon har nu förstått att ingen byts ut. Vi får förmånen att tycka om fler och har efter lite turbulens kommit fram till att det är en bra sak.
I dag fick jag ett allahjärtans halsband som skulle symbolisera vår familj. Hon var dock väldigt noga med att Jöjje bara fick vara halv. Var sak har liksom sin tid. Så också i ett barns värld. Och jag har inte bråttom.
Ta hand om Er alla mina goa vänner!
Men jag är inte den enda som blivit provtryckt. Ett spontanmöte mellan mig och kärleken i mellandagarna växte inom loppet av fem minuter till möte med mig och två av mina bästa väninnor. För att inom loppet av en halvtimma uppgraderas till sammankomst med min äldsta syster, tre svägerskor och en brorsdotter. Det är ju liksom mumman av en jury. Och han klarade det. Eller så vågar han inte annat.
Däremot så har vi en del andra jurymedlemmar som inte riktigt tryckt så att säga. En liten tjej som ägnat en stor del av sin jurytid (december) i en garderob. För att hon behövde tid. Tid som vi alla nog behövt för att vänja oss vid allt det nya.
Jag rodnar fortfarande av alla fina ord om mig som människa som han är så fantastisk på att uttrycka. Jag sliter tillbaka mina kassar som han vill bära åt mig när vi handlat, och tappar helt räkningen när han avbryter mig i affären för att föreslå nått smarrigt att ha till vad de nu var...Och just som jag blivit en sådan fena på att både byta torkarblad och fylla luft i däcken... Just som "jag kan själv" har blivit ett default läge för mig så är någon annan är där och tänker och fixar för mig. Men mina störningar är enkelt justerbara. För jag är vuxen. Det är en helt annan sak för en liten 8-åring.
Det finns ju vissa inslag i livet som är utbytbara. Så är dock inte fallet med en mor och en far. Lilltjejen har skrivit en fantastiska fin berättelse när hennes liv var som mest kaotiskt. Det handlar om hennes mamma och pappa i form av mjölk och Oboypulver och henne själv i egenskap av en sked som ska röra ihop det där två bra ingredienserna till nått så fantastiskt smarrigt som just Oboy. Det är bara det att någon häller grädde på i mängder. Och ingen vill ha för mycket av det för då smakar inte chokladen gott. Pappas tjej var redan grädde nog så att säga. Och ingen har frågat henne hur mycket hon egentligen orkar röra...
Så mamma får inte hjärta nån, bara så att ni vet det. Pappa var först att skaffa ny och det var bra för han hittar ingenting hemma. Men du mamma har full koll och har du inte det så har du ju mig... Jo, det har krävts förhandlingar i flertalet lägen där en man över 1.85 har varit inblandad hos oss den senaste tiden.
Men om vi inte rör för löst eller för hårt, eller måttar ner orimliga proportioner av alla nya ingredienser, så har vi tillsammans faktiskt kommit fram till att mammas nya kille är något riktigt bra.
En klar fördel är ju att mina tre nu slipper att kramas sönder då mina kramar numera även kan få lindas kring en kropp som tål lite mer. En annan fördel är att vi kan få in en spelare till på Wii. Jag har haft det liiite tufft där i några år nu.
Först vart hon sur för att han skulle komma till stan. Fem minuter senare vill hon att jag ska komma och titta på den snygga gubben hon gjort till hennes lag på Wii.
Allt är bättre nu. Hon har nu förstått att ingen byts ut. Vi får förmånen att tycka om fler och har efter lite turbulens kommit fram till att det är en bra sak.
I dag fick jag ett allahjärtans halsband som skulle symbolisera vår familj. Hon var dock väldigt noga med att Jöjje bara fick vara halv. Var sak har liksom sin tid. Så också i ett barns värld. Och jag har inte bråttom.
Ta hand om Er alla mina goa vänner!
