Dess beskärda del av fröjd och smärta

Lennart rullas in sist och han passar på att charmigt kamma sig lite hastigt i farten. Det är tid för lunch på avdelning 86 på Flatås kortidsboende. Vad har damerna gjort idag då frågar han glatt och tittar runt på samlingen pensionärer som likt honom körts in i rullstolar och placerats runt det furufärgade matbordet.  Han vandrar runt bordet med blicken och ger samtliga dementa pensionärer en rättvis chans att svara. När han är klar med sitt varv intar han ståtlig matposition och utbrister "Ingenting, har ingen gjort någonting i dag". Han sjunker besviket ihop och avslutar... "Så kul ni är då". 

Jag sitter vid ett separat bord bredvid och försöker om möjligt samla mig för att ta in det faktum att det är min mamma som sitter bredvid mig i rullstol och att hon faktiskt tillhör sällskapet i rummet. Jag ler åt Lennarts utspel och tar en hakklapp och fäster om halsen på mamma. Hennes arm hänger märkligt stel på vänstersida och hon nickar när jag frågar om jag ska hjälpa henne att äta.

Det är höst i Göteborg. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med blicken mellan mors tuggor så jag fladdrar iväg till trädet som vinden bitit tag i utanför istället. Jag noterar gula löv som precis förlora fästet.. Och bestämmer mig för att jag inte ska gråta. Min äldsta och yngsta är med mig och jag förstår att de studerar mig med lika vaksamma ögon som de noggrant bevakar sin mormor. Var är min mamma? Vart är barnens mormor?

Mamma har haft ett riktigt tufft år och i mina termer uppgraderats i hemtjänstvärlden till VIP. Då får man assistans dygnets alla 24 timmar. Det betyder dessvärre inte att man har fri entré och passas upp hela tiden utan innebär i verkligheten att det man behöver hjälp med det bör man ha förmågan att kunna uttrycka till en sådär 15-20 olika individer. Finns ingen av dessa dussintal olika individer att tillgå i hemmet vrå så ska man i avsvimmat tillstånd gärna ha förmågan att finna en knapp på en med kardborreband fäst alarmklocka vid handleden. Och gärna orka trycka på den för att få hjälp. Klarar man inte det så blir man liggande alldeles för länge och då går saker i kroppen sönder. Och så åker man in på sjukhus och så hem för att ramla igen. Så håller det på tills man inte orkar ramla längre. Utan liksom bara ligger kvar.

Precis som löven så har min mamma tappat fäste från trädet. Tyvärr så försvinner liknelsen med de vackra löven vid själva landningen. Men sedan är nog mors och bladets kretslopp detsamma. Med skillnaden att det kommer ingen ny mamma. Ingen ny mormor. I alla fall inte till mig eller till mina barn.

Kyckling eller köttfärslimpa Svea? Köttfärslimpa eller kyckling Lennart? Sås? Lingon? Grönsaker? Saft eller öl Signe? Nej men somna inte med gaffeln i munnen Inga. Hallå, somnade du? Nej, Ingegerd duken är ingen servett. Sluta dra, den är för stor för att ta i knät. Smilla skrattar högt åt tokigheterna som spelas upp i matsalen och när hon gör det så ler min lilla mamma. Och plirar med ögonen för att visa att hon också tycker att det är lite tokigt här.

Jag vandrar från hemmet med tungt hjärta och med förvirrade praktiska tankar kring att jag gör klokt i att ta reda på lite mer vad jag verkligen tycker om att äta så att det inte blir så krångligt när det är tid för mig att checka in på hemmet. Köttfärslimpa ska jag öva att säga. Öl. Och saft.

Dagen efter besöker jag mamma igen. Hon får syn på mig genom glasrutan från matsalen där hon placerats runt matbordet för lunch igen. Jag ser henne med munnen forma  "Sara" och hela ansiktet lyser upp. Jag blir varm av lycka. Jag är ju uppväxt med en gedigen skara syskon  och vanligast blivit kallad Åsa, Sara, Jonatan i ett svep då vi ofta tilltalades i grupp. Så klart att mamma levererar korrekt namn nu på ålderdomshemmet. Fattas bara annat när hon har haft över 41 år på sig att öva.

Vi rullar ut i korridoren. Hon tar min hand och försöker göra sig förstådd. Hon undrar var hon hamnat och även om inte orden uttrycks så visar ansiktet oro.  Hon försöker resa sig upp ur rullstolen och blir  frustrerad när hon inte vet vad hon vill. Hon grimaserar för att visa att hon egentligen är arg men kommer på sig själv att hon beter sig tokigt och skrattar istället.

Det är från min mamma jag ärvt förmågan att köra bil med högsta ljudet på stereon. Hon har alltid varit glad i musik. Tendensen att vinkla backspegeln mot sig själv ärvde tack och lov inte någon av oss. Jag vill spela musik för mamma och fipplar upp min telefon.  Löftena kunna ej svika, nej det står evigt kvar.. finns faktiskt på Spotify tillsammans med flera andra sk läsarsånger. Och mamma sjunger. Varenda ton och ord får hon till. Jag brister i gråt, min systerdotter Sofia likaså och då orkar inte heller  våra små tjejer som är med oss hålla inne tårarna längre. Vi spelar Blott en dag ett ögonblick i sänder och tiden står helt stilla. De dementa damerna som har vankat av och ann i korridoren kommer och sätter sig tillsammans med oss. När musiken tystnat tittar mamma på min dotter och säger : Smilla, inte gråta. Det vill jag inte.

                                                                                      Lärarinnan Astrid

Så blir jag arg för att de där sångerna som jag aldrig begrep mig på satt så långt inne i min mamma. Och att istället för att få några sista kloka råd och tankar från min mor så får jag hålla tillgodo med Einar Ekberg och hans andliga sånger...

Jag vill att mina barns mormor ska finnas där och hjälpa dem att traggla matten när mina förklaringar inte räcker till. Att hjälpa mig att instruera dem hur man skriver en uppsats på ett begripligt sätt därför att en del mentorer i Björklunds kunskapslyft får husera i klassrummen trots att det har big "F" i det väsentliga ämnet pedagogik. Jag vill att hon ska visa dem hur man rensar fisk och att även gamla tanter kan åka slänggungor.

Ja, det är en beskärd del av smärta som tagit form under hösten i en annars så glad och lycklig mig. Saknaden gör sig påmind på annat vis när man inte bor nära. Som att finna mitt gamla hemnummer i lillans ärvda lusselinne och till det vetskapen att vi aldrig mer kommer att kunna prata med varken pappa och inte heller nu längre min mamma i andra änden av det numret. Det var ju där de alltid fanns att tillgå. Även om det emellanåt ringdes alldeles för mycket från just det numret så var ju vetskapen att de fanns till hands min trygghet.

Mamma har nu fått ett litet fint möblerat rum på hem i Näset. Det vet jag för att min syster Eva förstår att jag tycker att det är jobbigt att vara på avstånd och därför messat bilder på varje vinkel av rummet.
Och som berättar att mamma gråtit och bestämt sig för att åka till Stockholm nu på torsdag eftersom Smilla ska vara Lucia. Men sedan hoppas jag att hon inte tänker på allt hon inte längre förmår att göra utan fokuserat på vad hon ska beställa vid nästa matstund så att det blir riktigt gott. Och att hon en dag får möjlighet att förmedla att hon gjort något kul om någon pigg och glad person på hemmet får för sig att fråga. Eller kanske hon kan sjunga en sång.

Sedan tror inte jag att himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna  och resten av refrängen men däremot de som tror ska finna. Snart du ju hemma är. Det som du trodde här. Det är fint att ha tron på de löftena fastän du far så illa. Det blir bra lilla mamma. Vi barn behöver bara vänja oss vid tanken och verkligheten att du inte finns där för oss längre.

                         Om man plundrade mammas fina marmeladask fick man förfärligt ont i magen. Det minns jag. 

Mammas gamla hushållsassistent går på högvarv här hemma  och hennes pepparkaksbrödrecept är redan tillrett tre gånger med dubbla satser och det innan andra ljuset tänts. Receptet har dessutom varit underlag för Melvins engelska läxa och därför nu även översatt och spridd på Mälarhöjdens skola.

Om man hade en blåtira eller glugg så var min mor en riktig hittapåare vid den traditionsenliga julfotograferingen. 70-talets instagramfilter stavas barrkvist. 

Sannolikt så har vi fått instruktioner att vackert titta på det märkliga ljuset där på bordet. Och det är som vanligt bara jag som lyder. 

I helgen ritade lilltjejen en teckning till mig. Hon tycker att det är så sorgligt med mormor i rullstol och att mammas tårar rinner ibland. Men hon har också konstaterat att med det nya Jöjje upplägget så har jag ett jättegäng som kommer att spela musik för mig när jag hamnar på hemmet.

Blott en dag ett ögonblick i sänder- Å vad tröst evad som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer. Skulle jag som barn väl ängslas då. Jo, det gör jag ser du. Jag ängslas. Men jag har en mängd syskon, släkt och vänner som hjälper mig när ängslan tar överhanden. Tack för att du gett mig så många runtomkring mig.
Det behöver just jag.

God Jul alla vänner. Glöm inte att ta hand om varandra. Kram

Att knyta band- jag svarade "JA"

Han fumlade med sidenbandet som låg där och vilade på bordet och hans vackra händer distraherade mig från att lyssna till vad det nu egentligen var som han försökte säga. Bandet hade några timmar tidigare knutits vackert runt en linneservett. En servett som först tvättats, pressats och vackert vikts av restaurang La Sostas personal för att pryda aftonens middagsdukning för att sedan hamna i mitt knä för att skydda mig och min klänning från fläckar. Vilket för övrigt, och i sammanhaget helt oväsentligt, sällan lyckas till VIA tvättmedel eller Unilevers stora glädje. Och så smyger han ihop det lilla bandet på mitt vänstra ringfinger medans han fortsätter prata. Vänta stop nu. Vad är det du säger?

Bandet har fastnat och han tystnar. Hallå, Jörgen Brorsson, friar du just till mig eller rekar du bara läget? Han tar sats. - Sara Ahdrian, vill du gifta dig med mig?

Tystnad följs av nervöst garv i Jörgen-tonart och så tårfyllda ögon. Jag rodnar. Samtliga mina 173 centimetrar blir tyngdlösa och i ett sådant tillstånd finns inga ord. Jag med min svada. Som vi tittat på varandra de tio senaste månaderna  i samstämmigt oförstånd och skakat på huvudet, förundrats över de obeskrivliga känslorna som växt fram för varandra och undrat när det ska stilla sig. Så ofta som vi sagt "det är inte sant".  När ska händer, huvud och kropp bli normala igen? När ska vi kunna tänka vettiga tankar igen och börja bete oss som folk?

Ledsen att behöva säga det, men nu går vi över från en förtrollad förälskelsefas till  en sannolikt inte mer sansad förlovningseufori. Varken jag eller min blivande make har  fått leva den vackert och ömt vikta servettens liv. Det är sannolikt en av anledningarna till att vi skakar på huvudet i "det är inte sant" tempo allt som oftast. Och en av tusen anledningar till att jag några sekunder efter hans kraftansamling svarar "JAAA, det vill jag".

Jörgen. Min älskade Jöjje. Jag älskar att du låter mig få stå på dina fötter när vi dansar. Jag älskar att ingen av oss har omdöme att sänka musiken och att vi så sällan får med oss allt vi har för avsikt att handla i mataffären. Att vi överväger att köpa blyertspenna med gammalt hederligt sudd på toppen för lördagens melodikryss är fortfarande lite läskigt, men än så länge är det ju bara en tanke. Å det är väl just det. Vi delar allt inklusive tankar. Vilket gör att jag trots min livsresa fullständigt orädd går in i ett äktenskap och framtid med dig. Det finns många i vår omgivning som nickat i liknande"det är inte sant" tempo som oss, vid tanke på oss två som "vi". Och förhoppningsvis så blir de smittade av vår kärlek snarare än drabbas av kronisk huvudvärk av allt nickande.

Jag tror inte att det läses några bloggar i himmelen men jag är rätt säker på att våra kärleksfulla tankar och omsorg för varandra nått sin väg fram till min pappa i sin himmel. Det måste vara så eftersom du och jag fortfarande svävar uppe i det blå....Pappa Sven nickar hälsosamt instämmande och jag tror tom att han  lite försiktigt stampar fötterna i vår glädjetakt.

Du gör mig hel. En obeskrivlig känsla efter att i servett-termer varit tillknycklad. Jag e din. I nöd och lust. På vilken frekvens, i vilken takt och tempo som än må komma i vår väg. Så dansar jag med dig.

Två...

                                                                   fick gro...

                                                                          "Vi"

Kram  

Under av under, jag är hemma nu.

Findus är lite tjock. Ja, visst sa vi det till varandra några gånger här hemma och anade att det kanske var mer än bara rester av möss som tyngde hennes buk.  Jag vet faktiskt inte vad skillnaden skulle varit om jag hade  förberett min lilla familj på att vår katt skulle få tillökning mer än de 10 dagar som vi hann greppa inför ankomsten av fyra små minikatter. Vad skulle varit annorlunda? Barn gillar ju egentligen inte riktigt förberedelse och väntan. Det är väl därför det kallas just barn.

Katten Findus är ett oövertänkt inköpsbeslut som levererades en sensommardag i starten av September 2008. Jag minns dagen som det var igår. Men inte pga katten. Min exmakes och min kamp om att läka alla sår och få ihop oss själva, varandra och därmed vår lilla familj var över.

Söndag eftermiddag hade vi vigt åt att förmedla budskapet om att enda utvägen nu var att skiljas. Våra tre barn hade i över ett år fått guppa fram och tillbaka i ovisshet medans mamma och pappa endast utväxlade de ord som var nödvändiga och lade mer krut på alterneringen av övernattningslägenheten i stan. Så satt vi då där kring vårt specialbeställda valnötsbord. Deras omedelbara reaktion, som bara barn kan visa, vred ur det sista av den lilla trasa som det var kvar av både min make och mig. Äldsta och yngsta brast ut i otröstlig gråt och begravde sina små huvuden mot träfårorna i bordet som vi så noga oljat och putsat. Det över två meter långa bordet hade vi ironiskt nog givit vår omsorg, men inte vår relation. Och nu fick det ta emot våra nedbrutna barns tårar.

Vår 7-åriga mellanpojke valde bort bordet och lade istället benen på ryggen och sprang ut från huset. Inte en tanke ägnades åt att visa sina kunskaper i att knyta skorna utan han stack iväg i bara strumplästen. I ilfart rusade han längst med den gata han plaskat vattenpölar i mot dagis och vingligt styrt sin första cykel på. Han sprang förbi våra grannar. De som så gott som möjligt försökt omsluta oss och vandra med i härvan att lappa och laga äktenskap, stod nu i sina trädgårdar och försökte stoppa lillkillen. Och så jag efter, barfota, ropandes hans namn. När jag väl kom ifatt så lovade jag en katt.

"Mitt hem är min borg" stoltserade det på väggen i mitt barndomshem och "Min boning är min tillflykt". Det var inramade budskap som jag åtminstone kunde begripa någorlunda.
Men så var det sannerligen inte med alla dessa bibelcitat som exponerades för mig i min vardag och rörde runt  i min lilla barnaskalle. Bibliska meningar på en tavla, en linjal, ett bokmärke eller ett eftertraktat klistermärke. Och jag fick sällan ihop dem med sången jag älskade att sjunga i kyrkan- "Tryggare kan ingen vara, än guds lilla barnaskara". Hur mycket jag än tog i, ibland ända från tårna,  så blev det inte bättre. Tryggheten inställde sig aldrig. Inte i orden jag läste, inte ens när jag omvandlade dem till sång. Det vart nog snarare tvärtom.

I timmar, dagar och veckor har jag under min uppväxt  klurat på innebörden av alla dessa gudomliga budskap som riktades till mig. Trots att jag alltid var omringad av en mängd syskon och en massa syskon i herren som vi på skoj kallade mina föräldrars vänners alla barn så blev jag aldrig riktigt klok på hur jag skulle ta till mig det som sades och citerades. Julhelger och påskaftnar, såväl som valborg och midsommar var tider då vi alltid samlades i stora skaror. Bara klanen Ahdrian var ju en skara i sig. Och vi har haft väldigt roligt. Att sjunga, be och leka gick av bara farten men att samla tankarna och att finna någon att ventilera dem med, det var inte en självklarhet. Som yngst av både sex barn och av alla dessa syskon i herren så var det emellanåt väldigt ensamt. Jag var ju som yngst mestadels ett nödvändigt ont. Mestadels i vägen. Mestadels på riktigt i vägen också för den delen om jag inte missminner mig.

Jag har oräkneliga gånger som barn suttit i baksätet i bilen, trängts med mina syskon, och försökt räkna regndropparna på bilrutan. Där tankarna på resan hem från söndagsgudstjänsten snarare rörde sig om vart jag egentligen hörde hemma nånstans och sedan lite räkneexercis på det. Var det 280 eller kanske 281 lampor i den där jättelika ljuskronan som prydde Smyrnakyrkans väldiga takvalv? Sooooooommmm mina ögon försökt få fäste på de där lamporna och bibehålla koncentrationen mellan lovsångerna, böneämnena och välsignelsen. Eller antalet ventilationstrummor runt salen. Måste vara fler barn som blivit duktiga på att räkna i Smyrna.  Och kanske inte bara jag som blev lätt vindögd av själva aktiviteten.

Ibland när jag som skolflicka kom hem och ingen svarade när jag ropade fick jag för mig att herren nu hämtat hem alla i min familj utom mig. Ja, jag kanske borde varit smartare och fattat ett och annat men rörlig bild hade stark påverkan redan på 70- talet. Filmen "Som en tjuv om natten" som rullade i kristendomsskolan på lördagar satte sig i mitt barnasinne. Om jag inte tänkte och kände och levde i herren så skulle jag bli ensam kvar. Melodin till sångstrofen "you been left behind" glömmer jag aldrig och filmen är sannolikt en av anledning till att jag låter mina barn spela alla världens hemska dataspel. Pentakilla bara på barn, jag blev ju ändå ganska bra till slut:) 

Jag är uppväxt i ett varmt hem där mor varje dag for i famnen på pappa när han kom hem från jobbet. Jag älskade att studera deras möten där jag satt i vår heltäckningsinklädda trappa och glipade genom 70-tals träspjälorna. Mitt barndomshem var fyllt med mycket skratt men kärleksförklaringarna uttrycktes snarare till vår herre än till mig som barn. Sedan kanske det fanns en magisk koppling däremellan som jag aldrig riktigt knäckte koden till. Då var det lättare att skratta liksom.

Så det fick bli en katt. Och från det har jag försökt bygga min egen lilla familj. En "tryggare kan" familj. Nya vattenpölar att hoppa i, nya vägar att träna cykling på och en ny vägg att markera barns mått på. Det är okej att börja mäta trots att barnen passerat en halvmeter. Jag och många med mig har visat att det faktiskt går. Däremot har jag förstått att det inte är mätmarkeringarna i sig som är viktiga utan snarare att jag som förälder i möjligaste mån bör vara närvarande, stödjande och tillgänglig för samtal vid varje centimeter av tillväxt. Och kramas mycket, kramar gör att både jag och barnen växer.

Jag har liknande överlevnadsinstinkt som nyblivna kattmamman Findus just visat prov på. Hon föder och fostrar fyra blinda små tussar. Där går likheterna något isär, för i min familj så har ju jag varit den blinda. Men jag har likt dem också välbehövligt yrt runt lite i lådan för att våga ta fäste i livet igen och bygga ny borg.

Och så rycker HAN in mig i sin famn. Inte herren utan min Jöjje.  Kramar mig och viskar att det bästa han vet är att få vara under samma tak som just mig. Jag, tre barn, fem katter och en käraste som enligt min storasyster Eva är så bra så att han måste bara ha dimpt ner från himlen. Eller så satt han och lurade där uppe i ljuskronorna alla dessa år. Vad vet jag. Men nått lurt är det med honom för han har en fantastisk förmåga att ventilera funderingar och att tonsätta dem när jag behöver förstärkning. Utan att behöva ta i från tåna.

I kväll fick jag denna låt. Lyssna.  Tim Christensen – Wonder Of Wonders

PS. Två skyltar som jag läst triaders gånger på toaletten på landet. De var begripliga och hänger här hemma nu. Ingen av barnen har undrat vad de egentligen betyder. Återstår att se om de också kommer att blogga om sin uppväxt en vacker dag...

Mammor får inte hjärta nån...

Att skilja sig och låta tre barn byta hem varannan vecka stod inte i manualen till mitt liv.  Det var inte en noga övervägd strategi som skulle sättas i verket när väl barn, hus, bil, terass, lövsug, studmatta och villalarm var på plats. Nej, så var det faktiskt inte. Om det nu finns någon som undrat.  Att skiljas är att dö en smula är ett ordspråk lånat från franskan. Att repa sig efter en skilsmässa är att samla ihop smulorna och orka baka nytt igen. Det är ett uttryck som ni kan få låna av ingen annan än mig.

Klart att någon i världens tätaste baguette-land myntar ett sådant uttryck. Och kanske gick den personen liksom mig och tänkte i brödbakartermer.  För själva återhämtningen är faktiskt inte så olikt konsten att baka bröd. Båda företeelserna kräver tålamod och tid.

Ett general fel vid bakning är  att man upptäcker att man saknar en väsentlig ingredients trots att man satt igång. Minst lika vanligt är det nog att röra deg både för löst och för hårt. Sedan kanske det inte är lika vanligt att man missbedömmer sin egen förmåga att uppskatta ett decilitermåtts storlek. Men det händer också. Det kan också inträffa att plastbunkar ställs på varma plattor i bara farten och slutligen så kan det även bli så att  barn faktiskt kan snora ner hela degen  genom att luta sig lite snett över degen vid en av otaliga nummer av kraftiga förkylningar och precis nysa i samband med ett riktigt kraftigt kaveltag.

Jo, jag har en del erfarenhet av brödbak men framförallt så vet jag att inget bröd växer till sig om inte jästen får frodas i rätt temperatur. Men det luriga med både brödbak och återhämtning är att man aldrig riktigt kan förutse resultatet. När ska brödet egentligen ut ur ugnen? När exakt är man klar?

Plötsligt en morgon ställer jag fram två koppar och inväntar morgonte tillsammans med någon som mäter över 1.65! Strax före sju en vanlig torsdagmorgon lämnar 1.85 min lägenhet och en minut över sju visslar jag tillbaks honom ifrån mitt köksfönster. Och så kastar jag fumligt ut nått kvarglömt. Han tar lyra, ler charmigt, och skrattar sedan högt men något tankspritt tillbaka. Sedan vänder han ner blicken och vinkar.
-VEM viftar du till frågar jag. Till  dina grannar svarar han.

Och så har ännu en tokig story fått fäste i detta hus. Men ingen är förvånad. Fast jag inte haft hjärnceller nog att ta in att stora kärleken varit närvarande i mitt liv i några år så hade mina grannar förstått. (Att de sedan har lite problem med att ta in hur man återvinner sopor är en helt annan sak, men att fatta vem som är glad i mig är de stjärnor på. ) Fast de fick ju en del vägledning. Enligt uppgift har vi bl a setts i ett försök att somna ute på studsmattan. Den är också placerad i höjd med våning ett.

Så nej, jag hade nog sett mig själv på jäsning ett tag till så att säga.  Men det är ju inte riktigt så det fungerar när känslor av kärlek tar över kropp och sinne. En gigantisk överdosering av både socker och bakpulver. Varmluftsugnen på fullt pådrag och ett himlans provtryckande på kroppens alla sinnen. Inget som i närheten kan relateras till den sakliga informationen i min barndoms Vi BAKAR & LAGAR MAT.

Men jag är inte den enda som blivit provtryckt.  Ett spontanmöte mellan mig och kärleken i mellandagarna växte inom loppet av fem minuter till möte med mig och två av mina bästa väninnor. För att  inom loppet av en halvtimma uppgraderas till sammankomst med min äldsta syster, tre svägerskor och en brorsdotter. Det är ju liksom mumman av en jury. Och han klarade det. Eller så vågar han inte annat.

Däremot så har vi en del andra jurymedlemmar som inte riktigt tryckt så att säga. En liten tjej som ägnat en stor del av sin jurytid (december) i en garderob. För att hon behövde tid. Tid som vi alla nog behövt för att vänja oss vid allt det nya.

Jag rodnar fortfarande av alla fina ord om mig som människa som han är så fantastisk på att uttrycka. Jag sliter tillbaka mina kassar som han vill bära åt mig när vi handlat, och tappar helt räkningen när han avbryter mig i affären för att föreslå nått smarrigt att ha till vad de nu var...Och just som jag blivit en sådan fena på att både byta torkarblad och fylla luft i däcken... Just som  "jag kan själv" har blivit ett default läge för mig så är någon annan är där och tänker och fixar för mig. Men mina störningar är enkelt justerbara. För jag är vuxen. Det är en helt annan sak för en liten 8-åring.

Det finns ju vissa inslag i livet som är utbytbara. Så är dock inte fallet med en mor och en far. Lilltjejen har skrivit en fantastiska fin berättelse när hennes liv var som mest kaotiskt. Det handlar om hennes mamma och pappa i form av mjölk och Oboypulver och henne själv i egenskap av en sked som ska röra ihop det där två bra ingredienserna till nått så fantastiskt smarrigt som just Oboy. Det är bara det att någon häller grädde på i mängder. Och ingen vill ha för mycket av det för då smakar inte chokladen gott. Pappas tjej var redan grädde nog så att säga. Och ingen har frågat henne hur mycket hon egentligen orkar röra...

Så mamma får inte hjärta nån, bara så att ni vet det. Pappa var först att skaffa ny och det var bra för han hittar ingenting hemma. Men du mamma har full koll och har du inte det så har du ju mig... Jo, det har krävts förhandlingar i flertalet lägen där en man över 1.85 har varit inblandad hos oss den senaste tiden.

Men om vi inte rör för löst eller för hårt, eller måttar ner orimliga proportioner av alla nya ingredienser, så har vi tillsammans faktiskt kommit fram till att mammas nya kille är något riktigt bra.

En klar fördel är ju att mina tre nu slipper att kramas sönder då mina kramar numera även kan få lindas kring en kropp som tål lite mer. En annan fördel är att vi kan få in en spelare till på Wii. Jag har haft det liiite tufft där i några år nu.

Först vart hon sur för att han skulle komma till stan. Fem minuter senare vill hon att jag ska komma och titta på den snygga gubben hon gjort till hennes lag på Wii. 

Allt är bättre nu. Hon har nu förstått att ingen byts ut. Vi får förmånen att tycka om fler och har efter lite turbulens kommit fram till att det är en bra sak.

I dag fick jag ett allahjärtans halsband som skulle symbolisera vår familj. Hon var dock väldigt noga med att Jöjje bara fick vara halv. Var sak har liksom sin tid. Så också i ett barns värld. Och jag har inte bråttom.

Ta hand om Er alla mina goa vänner!