Tre missade samtal från stora syster Eva som skiner på displayen betyder därför att något är på tok och när jag får syn på ytterligare ett inkommande samtal från min syster Åsa så förstår jag att så är fallet. Min syster Åsa har begåvats med lite färre ord än övriga Ahdrians. Hon presenterar sig korrekt och meddelar sakligt att min svåger vill prata med mig.
Jag står ensam bland färghinkarna på Jula och får veta att min mamma är på väg i ambulans mot sjukhuset drabbad av en sannolik stroke. Och att svåger ska ta Åsa på konditori och bjuda henne på chokladbollar. Det var vad som gick in i min stressade skalle. På ett sånt märkligt ställe som gång 12 på Jula rinner mina tårar. Tysta tårar. Med dem nedför mina kinder skrämmer jag bort varenda kund och kan därför utan problem komma åt de färghinkar jag behöver. Väl i bilen på parkeringen kommer ljudet hos mig tillbaka. Jag förstod att jag sannolikt inte heller denna gång skulle få ta farväl av en förälder. Det var också överjävligt att ta sorgen helt själv. Det var ju min exman som bar mig igenom dagarna när jag miste min far. Nu var det till att bära mig själv och några små andra. Man hinner tänka mycket trots att man befinner sig på en så icke kreativ plats som Kungens kurva. För min minsta skulle förlusten av mormor slå undan fötter hon precis orkat ställa sig upp på igen.
Den här gången var det ingen annan som googlade flygtider eller ringde och fixade med barnen. Och som om jag då inte har nog att göra så sätter jag igång och målar mina väggar för att slå ihjäl den evighet det var innan mina syskon skulle rapportera från sjukhuset. Och när jag står där och rollar upp och ned så slås jag av hur lik jag är min mor. Fullt ös medvetslös. Och det var ju just rollers och färgpytsar som mamma staplade utanför dörren till sommarhuset så att vi inte ens fick upp dörren när vi skulle ut ur huset för att bada. Så nu kunde jag inte vara där på hennes dödsbädd men målat blev det iallafall. Det kommer hon gilla.
För nu är det faktiskt så att jag är kvar i Stockholm med barnen och mor är i tryggt försvar på sjukhuset. Läget är stabilt. Men barnens mormor och min mammas tid med oss inte är lika självklar längre.
I September firade vi hennes och min dotters födelsedag i Göteborg. Jag och barnen väckte mormor med tårta på morgonen och hon blev så barnsligt själaglad. Ingen hade sjungit för henne de senaste åtta åren. Och hon hade saknat det.
Däremot hade hon nog inte saknat att någon lekte fiskdamm i hennes ljuskrona
Mitt i min egen villervalla i livsomställning så har jag inte respekterar att mamma saknar pappa. Hon har påmint mig emellanåt men jag har inte lyssnat. Pappa hade lovat henne att köra hennes rullstol på ålderdomen då mamma haft polio sedan barnsben och alltid haltat. 
Det tänker jag på nu. Hon har burit sex fullgångna graviditeter med en trasig kropp. Och när jag gnällt över att jag inte har ramats in i sammetsgobelängen med alla andra syskon så borde jag egentligen bara sagt. Tack, tack för att jag fick komma till världen.
Och nu när hon inte haft någon som kan köra henne i rullstol så har hon envist gett sig på en mängd projekt på egna ben och ramlat omkull både lite här och där. Precis som jag efter min skilsmässa. Skillnaden är bara att mina vurpor inte alltid synts utanpå.
Min mors tjat om att jag ständigt skulle vara rädd om mig får jag lite perspektiv till först nu. Det flesta olyckor drabbade ju faktiskt mig och klart att hon blev arg när jag inte förstod bättre hur man tog hand om gåvan att få föddas frisk. Hon hade ju gett mig en kropp som till skillnad från hennes var hel från start. Klart att hon inte ville att jag skulle behöva stylta mig fram i livet likt henne.
När jag lyfter mina barn och dansar med dem så vill hon ju egentligen bara att jag ska vara rädd om min skadade rygg. Och det är klart att jag hade velat bli svingad likt Smilla av min mamma. Men jag fick lära mig baka, sy, mangla, sjunga och spela piano istället. Det var mammas sving det.
Mamma har uppfostrat oss med de medel som hon har haft tillgång till. Hon har sex barn. Jag hinner knappt med tre. Mammas taktik var att ge mig två bibliska namn istället för ett som övriga syskon välsignats med. För att om möjligt lindra fallen. Min taktik har varit att köpa fler hjälmar till mina barn. Men det är ju typ samma omtanke som ligger bakom.
Jag har fått min fart och fläkt från min mor. Sedan har jag adderat en del andra saker som inte var lika självklart på 50, 60 och 70 talet. För det var faktiskt under de tre decennier som min mamma hade småbarn. Mina barn får både lyssna på popmusik, spela kort och slipper spetsknästrumpor på gymnastiken men det är fortfarande en krona böter för svordom som inte är befogad.
Men oron som ingår i kittet i att bli förälder förstår jag bättre nu. Och jag behöver hitta den magiska formeln till hur man egentligen tar hand om sina barn när man inte längre kan eller får hålla dem i hand.
Hur hantera när de experimenterar och svävar ut.....
Och vad göra när de ibland får ont....
Att dela glädje med dessa tre är så enkelt. Det går av bara farten. Att däremot dela sorg med barnen är så oerhört svårt och det trots att vi nu övat med en skilsmässa. Men jag har övat på vurpor hela livet. Det måste gå att vurpa med tre barn också. Vi får helt enkelt köpa fler hjälmar.
Min lilla Smilla resonerade igår kring mormor och tyckte att det var förfärligt dumt av mormor att skaffa så många barn och barnbarn. Det var ju så fruktansvärt många som skulle bli ledsna om hon nu gick och "dödde". Det har hon helt rätt i men det är väldigt skönt att veta att vi är väldigt många med både bibliska och icke bibliska namn som kommer att finnas där och dela sorgen.
Och mamma, trots att pappa, morfar Tage och mormor Rut planerar fest för dig i himmelen så vill vi att du är med ett tag till. Jag och barnen behöver dig.
Och Er andra vänner vill jag uppmana att ringa mor eller farföräldrar om de lever och önska dem en fin advent. De är inte bara Telia som blir glad av det.
Kramar
