Jo, jag gjorde det. Jag packade ihop mig och tre barn och for till Amerikat. Vi klarade oss hyfsat helskinnade. Så när som Smillas giant vurpa utanför ticketoffice dag 2. Väldigt inriktad på att hon med sin kamera med videofunktion skulle dokumentera mammas steg in på kontoret missade hon helt betongtröskeln de placerat utanför och for på näsan. Precis så. I linne och shorts blir köttsåren rätt brutala men värst var allt blod. Jag lyfte upp henne från den stekheta asfalten och bar in henne på kontorets kalla bruna skinnsoffa. Mannen bakom disken stod helt handfallen. Helt fokuserad på att följa rättegången på TV-skärmen där en mamma misstänkt ha mördat sitt barn. Efter att ha torkat hyfsat rent så inser jag att hon iallafall inte har brutit näsan. Det är bara hennes rosa solglasögon som gett ett beständigt intryck på hennes lilla näsrot. Blodet kom från näsan och inte från någon utslagen tand eller annat. Puh. Under tiden jag fixat med Smilla har min hjärna åkt iväg till sjukhus och svindyra specialister har plockat ihop min lilla tjej medan de andra två sönerna fraktats tillbaka över atlanten till sin pappa. Det fick inte hända oss nått.
Betalar, med torkat blod på mina händer, hutlösa pengar för Disneybiljetter och far därifrån. Med en gråtande liten tjej i baksätet. Sååå ledsen för att hennes fina kamera hon fått av sin pappa gått i kras i fallet. Utan att diskutera med min hjärna följer jag hjärtat och magen och stannar till på Target och shoppar en ny kamera.
Betalar, med torkat blod på mina händer, hutlösa pengar för Disneybiljetter och far därifrån. Med en gråtande liten tjej i baksätet. Sååå ledsen för att hennes fina kamera hon fått av sin pappa gått i kras i fallet. Utan att diskutera med min hjärna följer jag hjärtat och magen och stannar till på Target och shoppar en ny kamera.
Och resultatet blev att jag nu kan få Florida resan ur min lilla dotters perspektiv. Vårt hus och mamma Sara.
Mamma Sara vänder in igen för att hon har glömt solskyddsfaktorn, biljetterna, solglasögonen, badkläder eller kanske bilnycklar. Minns inte. Inget barn dock. De var med precis hela tiden.
Och så satt lilla tjejen där bak i bilen. Helnöjd. Och tog bilder från sitt perspektiv. Där såg hon sin lilla mamma modigt navigera mellan parkerna. Med hatt och allt. Lyssnande till mina dispyter med GPSen. En röststyrd sådan med gäll brittisk stämma som undrade om jag inte skulle slå över till "pedestrianmode" när det gick lite långsamt och jag i verkligheten hamnat i kö... Och en GPS som vi fann volymknappen på först näst sista dagen.
Men den visste exakt var vi kunde få se Disneyparaden. Ett skådespel vars toner jag vet att Smilla kommer minnas hela sitt liv. Att komponera parader och erbjuda upplevelser, de kan de allt jänkarna.
Och innanför dessa murar bjuda upp min tjej att dansa med i Camp Rock musikalen. 35 grader varmt! Men som hon skuttade och hoppade..
..och fläktade. Här bemästrar hon en fantastisk kombination av dänkflaska och fläkt. Batteridriven och med öppning att fylla på med vatten och is som stod i vagnar lite överallt. En måste pryl för 17 dollar.
Och så plåtades det från baksätet igen...hon fångade sånt som hon tycker är intressant.
Och med en precision som bara är härlig. Alla bokstäver måste inte alltid vara med.
Däremot var jag alltid tvungen att vara med. Efter det här loopäventyret sprutade tårarna på både mig och Smilla. Fast först efter att rören i kroppen fallit tillbaka i rätt position. Det där borde du inte skickat upp mig i sa Smilla. Jag är bara 7 år mamma.
Det gick ju inte att låta barnen åka själva och riskera att de försvann. Vi har åkt vanvettigt galna attraktioner men några andra alternativ fanns inte. Jag kunde helt enkelt inte släppa dem på egen hand. Men jag garderade mig genom att bläckmärka dem utifall att jag skulle tappa bort dem.
Men även om jag på deras armar noterade vem de tillhörde så stötte vi på problem. Trots gemensam bokning hade jag vid samtliga flighter (Stockholm- London- New York- Orlando) vid gate blivit omplacerad till annan sittplats än barnen. En konsekvens av att inte ha ett gemensamt efternamn. Och flygresenärer är inte så enkla att övertala att byta just plats. Vid första flighten böjde jag mig fram till en obstinat ickeomplaceringsbar ung herre och bad honom hålla Melvins hand om han tyckte take offen var läskig. Det ingår i kittet att du inte vill byta plats sa jag. Log lite när jag senare såg att samma man fallit över med sitt huvud på Melvins axel. De hade somnat båda två. Och de båda vaknade av skrattet i kabinen som den blivande lilla fotografen skapat. Vem vill rätta en tjej som väcker sin bror vid landningen på Heathrow med informationen att han just missat att se "Bing Bäng".
Avslutningsvis tar Smilla denna bild på New York flygplats. Jag redogör just för tionde amerikanen i ordningen att jag reser själv med de mina och att det inte finns någon "Mr" i detta sällskap.
Så när som en i mjukisform, Mr Fluffgubbe. Och Smilla har nu övat så mycket fotografering vid det här laget så till den milda grad att hon kan få en flygande Fluffgubbe att fastna på bild precis framför mammas något brutala kram av son.
Landet Amerika är gigantiskt och invånarnas förutfattade meningar är i viss mån i samma skala. Men vi far alla gärna ut i världen igen. Resan gav oss nya perspektiv på livet. Även om en hel del upplevdes upp och ner och i blixtrande tempo. Och Smilla vill ta nya bilder. Världen blir så härligt mycket bättre genom hennes lins.
