Den blomstertid nu händer

TORSDAG, JUNI 9, 2011 AT 9:38EM

Jvla Maj månad. Vet att det är en krona i böter för svordom men jag tar den utgiften även om jag sparar till resa. Varför ska allt packas ihop på 31 små dagar när året består av så många fler? Jag är helt slut, jag är helt färdigpicknickad och fixad som just mamma.


Men nu är det skolavslutning och på det aktivitetsro för ett tag. Fick en liten grandfinal idag då jag packade upp hemleveransen av de barnen presterat under läsåret. Rebusen nedan tyckte visst Smilla var lite k-lur-ig och jag älskar att fröken Anders inte satt en stor röd bock när hon varit så kreativ och uppfunnit ett helt nytt ord.

Och vem vet inte vad ett pönster är. Det ordet ska jag ge min grannfru i gåva som faktiskt krossade ett i helgen...  Det känns säkert mycket bättre att ett pönster gått sönder när gräsklipparen hon manövrerade katapultade iväg en sten i nedre bottens ruta. Pönster är inte lika illa helt enkelt.

Det var rätt härligt att flyga in i Smillas rebusvärld i kontrast till dagens jobbmöten men då jag bläddrade vidare så började faktiskt mina tårar att rinna.

Att hinna med tre barns läxläsning är ett prov i sig. Jag har små lappar för dem att läsa lite här och var för att kompensera att jag bara är en. Och flera interaktiva spel som hjälper både dem och mig! att räkna rätt. Men i synnerhet så har jag sedan i höstas hjälpt  Melle att få ordning och reda på mattetalen vars lösningar hade en tendens att hamna lite huller om buller. Så mycket har jag tragglat och tjatat på honom att skriva nummer på talet han löser och tydligt bokstavera svar: att det uppenbarligen ramlat över på Smilla i bara farten...

Hon har ju suttit bredvid och väntat på sin tur och lyssnat. Fortsätter det så här så briljerar hon i ekvationsträsket redan i ÅK2 för det är vad som är på storebrorsans schema, tillsammans med en hel del spanska...

Sedan är det klart att fröken ibland undrar hur vi har det när Melvin har skrivit julberättelse om hur han åkte tåg mitt i natten och var tvungen att bära tre väskor.

Men så kommer då grejerna som Smilla definitivt greppat. Jag tar helt och fullt åt mig äran åt att hon utan tvekan förstått vad det innebär att saker och ting går åt pipan.

Jag vet att hon inte tvekat för jag ser inte en endaste suddgummirest. Bra Smilla! Frågan var något lurig eftersom hon två gånger sett mig kasta ut brinnande julljustakar från köksfönstret.
Men sedan blir jag faktiskt lite arg också även om jag blir det i låg tonart. Varför ska skolan låta barnen leverera på uppgifter ämnade för att man lever i en helfamilj.

Inte nog med att de stukat kommer hem och berättar att de bara får skriva in EN adress i skolboken. De ska sitta och fundera på varför mamma och pappa inte bor tillsammans och lösa gåtan med blyertspenna, sudd och kanske om de har tur en linjal. Barn, jag önskar så att det onda bara kunde suddas ut men det blir alltid lite rester kvar. I bästa fall ingen färg utan bara lite uppbuktat papper.

Och då jag sitter där bland de billiga papperskassarna med så värdefulla alster så minns jag en dagisleverans som förändrade mig som mamma. Mitt i all renoveringshets, jobbstök och städhysteri kom en julklapp från Melvins dagis. Det var hans handtryck som tvååring med en tillhörande vers: "Det finns så många märken av händer små på fönster, möbler, ja allt du tänker på. Men stopp ett tag och tänk på hur tiden rinner fort och alla märken är borta som jag har gjort… Därför ett litet minne dig jag vill ge, som när du tänker tillbaks ett litet leende med kärlek kan ge…" Det var då jag slutade putsa fönster. Deras märken skulle få sitta kvar och inte tvättas bort. Tiden med dem var dessutom för värdefull för att städas och fixas bort. Dagispresenten fick mig att se helt annorlunda på min tid med barnen.

Det var ett tag som vi knappt såg ut genom fönstrena här nere i lägenheten men istället får jag nu se att Melle äntligen fått ordning på uppställningen av sina mattetal. Som vi kämpat! Det glänser mer än skinande välpolerade fönster.


Det är ironi om nått att det är dagis och skola som levererar allt detta fina material till oss föräldrar när det också är dem som aktivitetsstressar sönder mammor och pappor både i och ur äktenskap i just Maj månad. Men nästa gång ska jag inte ta mig igenom papperskassarna ensam. Det var för tufft. Även om jag sa till Smilla att tårarna som blötte ner hennes papper idag var glädjevatten. För att jag var glad för allt fint hon gjort.


Läser till slut Melles sakliga instruktioner till sin morfar som han i en uppgift valt att informera om hur han använder sin mobil.

Pappa ler med mig i himmelen. Och är med mig i morgon på skolgården precis som han var på alla mina skolavslutningar. Då klarar jag att träda in i familjelyckans fäste no Uno. Trots flaggviftande mor och farföräldrar. Och hela mamma och pappa par.


Jag förevigade sista promenaden mot skolan imorse med Smilla. Hon pratade på, släppte min hand emellanåt när hon sin vana trogen ska gestikulera och visa nått. Och jag tänkte på hur det skulle bli kommande läsår.

Kommer hon fortfarande att hålla min hand eller går den tiden mot sitt slut. Jag måste alltid se till att den får plats för känslan av tyngden av sitt barns  hand i sin det kan ingen blomstertid i världen ersätta.

Lånade hennes hand när hon sov. Vi har dagen till ärat målat naglarna lika-lika.

Hon har övat och övat. För sig själv trodde hon säkert men egentligen var det jag som behövde vänja mig vid texten så jag inte slösar glädjevatten imorgon.


Glad blomstertid till Er alla!