Livet möblerar om

SÖNDAG, MAJ 22, 2011 AT 7:34FM

Plattan i mattan livet sätter spår. I mitt fall verkliga gummidäck slirar spår då jag i veckan talade i telefon under tiden jag tankade och lämnade macken utan att betala. Min kropp var visst där men skallen var på jobbet, på en handbollsavslutning som startat för en timme sedan och resten minns jag inte... Jag hann tillbaka till bensinmacken samtidigt som bilden på mig var färdigleverad i deras skrivare. Snygg bild sa kassören. Snygg inbromsning tänkte jag. 

Inbromsning ja...Att min stegometer dagligen visar 100% fler steg än vad som enligt normen är toppprestation gör mig givetvis glad då vi kommer vinna jobbets globala stegtävling men det är ju uppenbart att jag inte begåvats med talangen att sitta ned. Men sanningen är också att det gör förfärligt ont att just "sitta ned". 

Men jag jobbar på det. Och lär mig vad som fungerar. Idag samlade jag än en gång ihop skörden av veckans olästa tidningar. Att bara teckna en Svenskan-prenumeration var uppenbarligen inte lugnande. Lugn kan inte beställas på det viset. Inte än. Nu vet jag det. Inte ens till helgen får jag till det för jag är skraj för att bläddra i den. Inredningsannonser eller erbjudanden om hus till salu. Det var ju mitt tidigare livs favoritsysselsättning och en kärnfamiljssyssla. Jag har hållit mig borta från inredningsbutiker i snart tre år. Det skulle få ta sin tid hade jag tänkt....

Men för nån vecka sedan hamnade jag dessvärre av en olyckshändelse på ett event på Nordiska Galleriet. Inredningens inredarmecka. Tog inte in min väninnas instruktioner vart vi skulle utan hörde bara ordet mingel och babblade givetvis hela vägen dit tills jag stod på tröskeln och fick hälsa på välkomstkommitten. Family Living var ironiskt nog arrangör. Ge mig bara tänkte jag...

Champagne och snittar tog inte bort nått av det onda. Det löste däremot min ubersköna väninna.

Hon böjer sig över denna multimediabänk och frågar om det ingår en Karibienkryssning i möbeln och var i sådanafall hon kan hitta info om den. Helt rätt. Om nu att inreda och bygga bara ska få vara för lyckliga par och familjer förunnat så kan det gott kosta multum. Vänta bara tills det ligger personligt julkort från Silvanbygg i lådan. Två år på raken kanske om det vill sig riktigt illa. 

Sedan förmedlar hon lite halvhögt att denna apa påminner om ett djur hon gjorde i slöjden när hon var nio.

Och så toppar med hon med att högt och ljudligt säga "Men Sara helt ärligt. 10 000 pix. För något jag skulle kunna stapla ihop över ett plockepinnspel".

Hon var fantastisk...Själv var jag faktiskt tyst. Och funderade på hur denna väggprydnads framtida ägare skulle hålla de stickade väggklockorna fria från damm. Men så här i efterhand kan jag tänka att man kanske ska vara lite mer försiktigt med sina väggklockor. Eller framförallt mer varsam med tiden de visar.

Sist får jag syn på de här små Geishadockorna. Moderna babuskadockor som går att skruva åt olika håll men som inte går att montera helt isär.

Livet inreder sig själv högt och lågt för mig just nu. Att likt Smilla kunna sitta ned i en hel dag och laga hästgodis i oändliga former avundas jag. Var sak har sin tid. Men varje tid har också sin sak. Eller som denna veckan alldeles för många jobbiga saker. 

Jag har en bit kvar till att vara i hyfsad hel om än vridbar form. Igår fick jag inte igång gräsklipparen trots att jag vred och vände på allt. Jag får ihop en massa steg till tävlingen när jag far och köper tändstift och bensin....och betalar:). Tills jag sätter mig ner och läser manualen och lär mig ordet primerknapp. Då först ser jag att det står 3x vid en röd gummiplopp.

Det man vill se ser man inte alltid uppenbarligen. Och precis likt de tre tryck som krävs för att gräsklipparen ska gå igång behöver jag oftast tre barnkramar per dag för att ta mig framåt. 

Eller en stolla som vet vad som ska göras när jag slutar fungera. På några timmars varsel tar hon tåget till mig. Sopar ihop smulorna av mig och bakar en födelsedagstårta till min son.

Jag vill vara närvarande och höra och se vad barnen verkligen säger och gör. Och vill inte längre gå undan för att parera samtal de inte ska behöva höra. Jag vill ha minst lika många one- to- one samtal med mig själv som alla andra som kräver att jag ska ha det med dem. Min tid är nu. Och när Melvin tar min telefon och säger att jag har över tjugo missade samtal och att det står att jag ska ringa "Eurovision" då får skrattet mig att orka lite mer. 

Nån minut efter att jag satt stollan på tåget tillbaka kom den här bilden i min telefon tillsammans med dessa ord: "Hoppas jag satte lite färg på ditt tillstånd den här helgen. Både bokstavligt genom den här appen (tiilt shift focus) och genom att hälsa på. Du är långt borta igen nu. Vill ha den nära Sara. Bokstavligt talat".

Det vill jag med Jessica. Ett möblerar liv som inte gör ont att sitta ner i. Tack för att du kom och för att du finns, söstra mi.