Jag tog mig genom Valborg. Utan exploderande bönburkar i ansiktet och utan brännhål på favvvojackan. For ut till Kungshatt med barnen till gård utan rinnande vatten och med utedass. Kom hem dundersmutsig men räddad från ett Valborg med sorg i bagaget. Sorg är ingen sak man enkelt slänger in i brasan. Som allt annat jag faktiskt slängt in där. Nej, sorg är likt resterna efter elden. Envetet ligger de kolnat och tärt kvar.
Valborg 2003 firade jag med vänner i Mälarhöjden. Strax innan den obligatoriska promenaden ner mot Mälaren och brasan fick jag ett samtal från min storasyster Eva. Pappa går hem snart Sara. Kan du komma? Jag var bland nära vänner som alla på ett eller annat sätt varit i kontakt med min pappa. Festen avbröts och övergick till ett febrilt letande efter flyg till mig mot Götet. Men det fanns inget flyg denna kväll. Jag gick ned till brasan vid Klubbensborg i ett märkligt töcken och steg så tunga att jag minns vikten än idag.
Minnen snurrade i mitt huvud av pappa när han var frisk och av pappa som cancersjuk. Det var uppenbarligen enklare att tänka hemskt positivt än negativt- för att det blir gott för pappa att få ro snart... Min pappa låg på sin dödsbädd. Jag lyssnade till klämkäck vårsång med kissenödiga barn 50 mil därifrån. Vid midnatt gick pappa bort. Omringad av ett tjugofemtal Ahdrianer som lämnat sitt Valborgsfirande för att säga farväl. Hemma i Mälarhöjden ligger jag i en sackosäck och lyssnar på en predikan av pappa. På kassettband. Ville bara höra hans röst.
Jag är fortfarande ledsen över att jag inte fick vara där för att ta farväl. Inte bara för att jag inte fick hålla pappas väldigt vackra händer, som jag för övrigt inte ärvt, och säga ordentligt hej då utan även för att få dela sorgen med mina syskon. Som yngst av sex blev pappas bortgång ännu en sak som den där yngsta missade. Den där tjejen som hänger i ett eget porträtt ovanför den specialbeställda sammetsgobelängen med guldhanddtag med fem prydliga ramar med välartade barn. Och så jag snett hängandes ovanför. Jag var väl den som framförallt skulle få ta farväl. Jag är ju den som "inte kommer till himmelen".
"Mitt bästa misstag" som min dödsjuka pappa sa till mig när jag besökte honom på sjukhuset i mars. Jag hade tagit med mig ultraljudsbilden på babyn i min växande mage och Napeolen bakelse. Pappas och min favorit.
Jag har så mycket att vara min pappa tacksam för. Han var inte en pappa i bemärkelsen närvarande men han förstod sig på mig. Dessutom var han generöst fördomsfri. Och frälst i allt han gjorde med undantag av hans argattacker när han belägrade handbollsläktaren vid viktiga kvalmatcher. Min syster Eva har berättat att hon bokstavligen fick hålla kvar honom med sitt paraply på läktaren när han for ut över domaren. Med all rätt, en linjespelare fick mycket stryk. Så pappa var frälst på alla ställen utom på handbollsläktaren. Det tycker jag är rätt härligt.
Det kan verka hårt men pappa fick mig att anamma en studieteknik som innebar att jag lärde mig att memorera ALLT utantill. För att utifrån det analysera och briljera....Jag skulle ha musikprov i årskurs sex och hade audiens på pappas kontor för att be honom förhöra mig. Jag var så fascinerad av hans kirurghand på det gigantiska ekskrivbordet, man kunde lyfta och se och röra alla ben i en mänsklig hand så jag fastnade i det och staplade därför lite på hans första fråga. Då bad han mig att gå tillbaka till mitt rum och komma åter när jag kunde allt utantill. Och på den vägen är det....
Min mamma hade sparat mina kollegieblock från Handels. Det här är en av de 30 sidor jag plitat ned inför EN tentamen. Säga vad man vill om metoden men det var min fars förtjänst att jag tog mig igenom Handelshögskolan. Även om jag stundtals lyssnade mer till att det alltid fanns omtentor men aldrig omfester...
Jag har också min far att tacka för min fascination av strategispelet i världskrigen. Han gillade att jag studerade historia extra och till varje kunskap jag införskaffade adderade pappa en historia ur hans perspektiv så jag fick små handtag att minnas och reflektera händelser över. Jag saknar min pappa, framförallt så saknar jag samtalen. Att jag sedan tog det där kurserna för att kunna motivera mina studiemedel och inte för att jag egentligen ville är en helt annan sak...
Jag har ju välsignats med väldigt många syskon och det var bra roligt när jag uppmanade alla Ahdrianer att samlas för fotbollsmatch på självaste långfredagen. Svennememorialcup fick den heta och lagindelningen med de med bibliska namn mot de övriga höll inte riktigt då matchen blev så krävande att ett dussintal krävde att få vila. Vi är många vi ser ni. Med hunden Mogge blev vi 25 denna dag. Själv ansåg jag att vi vilat oss tillräckligt i decennier av kristna högtider så ordet vila rimmar inte med mig. Detta trots att jag som enda barnet Ahdrian begåvats med TVÅ bibliska namn.
Kanske för att kompensera min uppväxt i en EPA kasse...
Pappa hade gillat matchen. Han hade suttit bredvid och kommenterat den. Min pappa gillade inte att smutsa ner sig. Det var en av anledningarna till att jag i en ålder av fem år fick vara den som petade in den kliiga isoleringen på taket på vårt sommarhus. Och kanske för att jag var den enda under en meter också.
Sådan isolering fanns inte i det villavillekulla liknande gården vi firade Valborg på i helgen. Men pappa hade gillat den lekfulla vinden. Och han hade sannolikt gett min lilla dotter , som han aldrig fick se i jordelivet , en extra skjuts i gungan. Smilla kom när pappa gick. Det var en fin kompensation och faktum är att samtalen med Smilla läker mig.
Vår sista sommar med pappa tillbringade vi på Hönö. Elliot visste att morfar var dålig och höll sig behörigt nära hela tiden. Jag har en video där pappa med sprucken stämma läser sagan Bambi högt för Elliot. Han kämpade så in i det sista, ville räcka till... och jag tror att min handboll och stunder med barnbarn i knät var med och också formade pappa till den fina omtänksamma människan han levde som. Tillsammans med hans kall som predikant och läkare. Det retar mig att jag var sist i barnaskaran och att mina barn inte fick ha sin morfar längre tid.
Fast om jag hade varit först och därmed äldst hade jag fått ett paraply i 15 års present och inte en 12 växlad cykel, vilket min äldsta syster ständigt påminner mig om...Jag hade dessutom inte haft ork att ordna fotbollsturneringar och inte heller det goda omdömet att tro att jag kan nicka en hård läderkula om jag är över 50....
Även om pappa inte var den som förordade skilsmässor eller prioriterade fotbollsturneringar så var han en baddare på att möta människor och på att läsa sagor, bibel eller tidning...
Han fascinerades också av USA och framförallt av TV-mediets förmåga att sprida evangeliet. Att hans "lilla misstag" blivit duktig på just TV har han varit så glad för och jag vet att han ler i himmelen, trots att jag tokar mig ordentligt ibland , över vad jag fått åstadkomma på jobbet de senaste åren. I fredags åt han säkert en Napoleon i himmelen. När vi lyckades sända kungligt bröllop live. Stort och flott, det gillade pappa.
Samtal är viktiga. Även om jag skrattar gott åt min lilla mamma som talar in meddelanden på ENGELSKA på min engelska voicemail så ringer jag henne för att höra hennes röst ibland. Röst berör och samtal utvecklar.
Min uppväxt i kombination av livserfarenhet har också påverkat mig om hur jag lagt ribban till män. Om jag ska leva mitt liv med någon framgent så ska den personen ha en röst som berör och erbjuda samtal som berikar.
Så kommer jag med dragande med Ola Rapace så får ni säga till mig på skarpen. Jag måste bara jobba på det här med min tendens att komma sist....
Kram till alla å till dig, pappa. Jag försöker höra dig fortfarande men hör lite dåligt ibland.
Valborg 2003 firade jag med vänner i Mälarhöjden. Strax innan den obligatoriska promenaden ner mot Mälaren och brasan fick jag ett samtal från min storasyster Eva. Pappa går hem snart Sara. Kan du komma? Jag var bland nära vänner som alla på ett eller annat sätt varit i kontakt med min pappa. Festen avbröts och övergick till ett febrilt letande efter flyg till mig mot Götet. Men det fanns inget flyg denna kväll. Jag gick ned till brasan vid Klubbensborg i ett märkligt töcken och steg så tunga att jag minns vikten än idag.
Minnen snurrade i mitt huvud av pappa när han var frisk och av pappa som cancersjuk. Det var uppenbarligen enklare att tänka hemskt positivt än negativt- för att det blir gott för pappa att få ro snart... Min pappa låg på sin dödsbädd. Jag lyssnade till klämkäck vårsång med kissenödiga barn 50 mil därifrån. Vid midnatt gick pappa bort. Omringad av ett tjugofemtal Ahdrianer som lämnat sitt Valborgsfirande för att säga farväl. Hemma i Mälarhöjden ligger jag i en sackosäck och lyssnar på en predikan av pappa. På kassettband. Ville bara höra hans röst.
Jag är fortfarande ledsen över att jag inte fick vara där för att ta farväl. Inte bara för att jag inte fick hålla pappas väldigt vackra händer, som jag för övrigt inte ärvt, och säga ordentligt hej då utan även för att få dela sorgen med mina syskon. Som yngst av sex blev pappas bortgång ännu en sak som den där yngsta missade. Den där tjejen som hänger i ett eget porträtt ovanför den specialbeställda sammetsgobelängen med guldhanddtag med fem prydliga ramar med välartade barn. Och så jag snett hängandes ovanför. Jag var väl den som framförallt skulle få ta farväl. Jag är ju den som "inte kommer till himmelen".
"Mitt bästa misstag" som min dödsjuka pappa sa till mig när jag besökte honom på sjukhuset i mars. Jag hade tagit med mig ultraljudsbilden på babyn i min växande mage och Napeolen bakelse. Pappas och min favorit.
Det kan verka hårt men pappa fick mig att anamma en studieteknik som innebar att jag lärde mig att memorera ALLT utantill. För att utifrån det analysera och briljera....Jag skulle ha musikprov i årskurs sex och hade audiens på pappas kontor för att be honom förhöra mig. Jag var så fascinerad av hans kirurghand på det gigantiska ekskrivbordet, man kunde lyfta och se och röra alla ben i en mänsklig hand så jag fastnade i det och staplade därför lite på hans första fråga. Då bad han mig att gå tillbaka till mitt rum och komma åter när jag kunde allt utantill. Och på den vägen är det....
Min mamma hade sparat mina kollegieblock från Handels. Det här är en av de 30 sidor jag plitat ned inför EN tentamen. Säga vad man vill om metoden men det var min fars förtjänst att jag tog mig igenom Handelshögskolan. Även om jag stundtals lyssnade mer till att det alltid fanns omtentor men aldrig omfester...
Fast om jag hade varit först och därmed äldst hade jag fått ett paraply i 15 års present och inte en 12 växlad cykel, vilket min äldsta syster ständigt påminner mig om...Jag hade dessutom inte haft ork att ordna fotbollsturneringar och inte heller det goda omdömet att tro att jag kan nicka en hård läderkula om jag är över 50....
Min uppväxt i kombination av livserfarenhet har också påverkat mig om hur jag lagt ribban till män. Om jag ska leva mitt liv med någon framgent så ska den personen ha en röst som berör och erbjuda samtal som berikar.
Så kommer jag med dragande med Ola Rapace så får ni säga till mig på skarpen. Jag måste bara jobba på det här med min tendens att komma sist....
Kram till alla å till dig, pappa. Jag försöker höra dig fortfarande men hör lite dåligt ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar