Avklädd morsdag

LÖRDAG, MAJ 28, 2011 AT 10:00FM

Att få bli förälder är en fantastisk gåva. En gåva som man aldrig kan reklamera men som man får år, förhoppningsvis decennier, på sig att ständigt förbättra.


Förra året var första gången mina barn skulle fira mamma på egen hand. Jag vaknade av ljudet från Findus, vår katt. De hade bundit fast henne i ett snöre. Fast med deras ord hade de bara virat in henne lite...  I andra änden av snöret skramlade en rosa burk innehållandes rester från deras veckopeng.  Du har ju aldrig några kontanter, informerade de sakligt medan jag räddade livet på katten.


Igår var lilltjejen så uppspelt inför mors dag. Hon fixade och donade hemlighetsfullt instängd i en garderob. Flera gånger frågade hon mig om jag hade presentsnöre och jag sa -Ja, jag ska ta fram det till dig alldeles strax...

Så kom morgonen och vid frukost landade paketet i mitt knä. På eget initiativ hade hon funnit ett alternativt snöre eftersom hennes mamma gjort precis allt annat under gårdagen utan att just plocka fram det där presentsnöret. Ett hjärta fick du till med julgranssnöret, sa jag, och hon sken som en sol. Sedan öppnar jag paketet och tar tillbaka allt ont jag sagt om skola och fritids hetsjakt i just maj månad. De har hjälpt min lilla tjej att göra ett blomkort till sin mamma. När ingen annan kunde hjälpa Smilla fira sin mamma så gjorde fröknarna på fritids det. Jag lovar dyrt och heligt att jag ska baka till nästa aktivitet och inte köpa cocosbollar som får de andra mammornas torrbak att helt stelna.

Sedan kommer Melvin med en påse kanelbullar som han vunnit som innebandyturneringens bästa spelare under gårdagen - och då spelar han inte innebandy utan var bara inlånad i kris. Men det behöver vi inte förmedla till de föräldrar som skjutsat, hämtat och lämnat sina barn till träningar under den gångna säsongen....


Äldste sonen hade gjort den här "alltiallomannen" till mig. Superflexibel, tyst och inte så snygg så han är bara som en kompis följde motiveringen. 

Underbara barn har jag allt men att vara förälder till dem är rätt tjatigt emellanåt oxå. Hur många gånger har jag t ex bett dem att inte vicka på stolen. Jag plåstrar inte om dem längre eller tröstar dem när de faller. Jag tar en bild och säger tack för bloggmaterialet.

Nja, kanske inte alltid men plåster hjälpte ju egentligen aldrig när det var små. Det var ju bara för att få dem distraherade. Smärta kan ju inte plåstras bort. Plåster för barn är som alkohol för en vuxen. Liknelse förstärks av det faktum att om plåster får sitta på ett tag så gör de förbaskat ont att ta av...


Att mina barn nu fortsätter att ramla av diverse stolar om och om igen är inte mitt problem längre. Det är rätt skönt att ha några sådana isolerade incidenter där man helt har ryggen fri som förälder. Och i min egen värld så finns det flertalet instruktioner som även jag tilldelas men som inte går in heller. Även föräldrar har en inlärningskurva. Och vi varannanveckapäron har en något svajigare kurva med fritt fall i kalendern ena veckan och punkt och pricka upplägget i den andra.


Oavsett kurva så jag är så less på att tandfen inte gör sitt jobb och hjälper till när två av tre barn tappar tand denna vecka och jag är kontantlös...

Sedan finns det vissa händelser som svajar lite mer än andra. Att köra bil i Mälarhöjden i stassen ovan en lördagsmorgon före nio är vad man kan kalla kantboll. Men att inte finna sin cyklande son, för att dirigera om honom till rätt fotbollsplan, utan istället stöta på ett tjugotal, till skillnad från mig, påklädda Mälarhöjdsföräldrar var inte i mina tankar när jag klev in i matchen så att säga.


Men så gör en orolig mamma med son utan sin mobil. Jag ville inte att han skulle känna sig utelämnad en endaste sekund. Och minnet av känslorna från i vintras har etsat sig fast. Då väntade jag hem en pojk från handboll och klockan blev både åtta och nio tills jag förstod att han stod utanför en stängd hall i bara shorts och snöstorm och blivit tappad mellan stolarna mellan stressade föräldrar.  De ska aldrig känna att man glömt bort dem. För mig är det heligt och en alldeles för liten kompensation för att jag bara har hand om dem varannan vecka.


Idag frågade Smilla om jag kunde tänka mig att bo hemma i huset igen fast i hennes rum. För att hon saknade mig så när jag inte fanns där. Aj. Sprang en hel mil  i rasande fart efter att jag lämnat henne hos sin pappa. Nu känner jag inte mina ben men saknaden av barnen är brutal. Otränad i både kropp och hjärta.


Oro, sorg och saknad. Det stod det inget om i föräldratidningarna när jag blev mamma för tretton år sedan. Eller så gjorde det just det men jag var fullt upptagen av att läsa de spaltcentimetrar som tillägnades tips om färg på barnvagn, steril barnrumsinredning och behovet av moderna randiga barnkläder.


Jag har hopp om att man som föräldrar bara blir bättre och bättre med åren. Jag har t ex inte sagt ett ord om märkena som barnens gunga gjort i den fina vita nymålade väggen. 

Som förälder är man precis som barnen- på ständig tillväxt. Utan att för den skull tappa tänder.